Berättelsen om Stormsvalan

July 12, 2023

Berättelsen om Stormsvalan

1. Början.

Jag ska berätta vad jag vet. Om öarna, broarna och tiden.

De yttre avlägsna öarna låg i utkanten av Vändrahavet. De var som små prickar. Och där stod Rejin och kände sig som en väldigt liten prick i rymdhavet.

Rejin tittade upp för att se den stora mörka natthimlen.
Det dagliga och det nattliga.
Hon lutade sig mot husväggen och kände vinden från havet i ansiktet. Det luktade salt och höst och hon hörde inte vågornas ljud för det var för vanliga ljud.
Långt ute i den Grå Oceanen gick de namnlösa mörka båtarna på patrull.

Ljuset från fönstren glittrade i det höstfuktiga gräset. Musiken hördes ända ut. Den kvällen var det stor fest på nattbiblioteket och Rejin ville mest gå hem. Nattbiblioteket var Långbodvikas största hus.

De firade en fest för de stora och små segrarna på broarna. De sjöng sånger om dem som inte kom tillbaka. De grät och mindes deras namn. Sen dansade de sig trötta och lyckliga att leva. Den här kvällen lade de sitt dagliga åt sidan och visade sig så som de är i det nattliga.

För sex månader sedan flyttade Rejin tillbaka till Långbodvika. Hon hade saknat Ragnar, Tella, Ante och ölivet. Men det var svårt att vara tillbaka på platser där hon kände hålet i ryggen mycket tydligare.

Det är skönt att lämna en fest utan att behöva säga hej då till folk. Bara glida iväg i nattmörkret och få vara själv. Men först måste hon hämta sin rock som hängde i hallen. Precis när hon skulle gå in kom Ante ut.

- Där är du ju, jag undrade vart du tog vägen? Sa Ante.
Rejin svarade inte först och tittade ut över havet. Men så vände hon sig mot Ante och tog hans arm.

- Jag behövde lite luft bara.
Ante hörde att Rejin inte ville prata mer om det. Han nickade till svar.

- Jag ger mig av hemåt, sa Rejin till Ante.
- God natt! Jag stannar en stund till, sa Ante.

Havet var stökigt och svart i novembernatten. Tunga moln drog in från väster över himlen och skymde månen som nyss stod som en strålkastare över

öarna. Rejin lämnade nattbiblioteket och gick med snabba steg hemåt. Hon gick nerför backen och svängde in på en bygata mot väster. När hon stod framför dörren till gästarbetarbostaden blev det tungt att andas.

Vitt skum på meterhöga vågor, det kalla vattnet, blixten. Och sedan såg hon inte mer.

De andra var på nattbiblioteket så ingen skulle märka om Rejin gick dit nu. Brobyggarna hade regler. Det skulle vara minst tre personer som gick in i passagen mellan dröm och vaken. I Skymningsträdgården finns en glipa där de kan gå in i gemensam klardröm. Där utfördes nödvändiga reparationer på broarna. Rejin var erfaren och visste hur hon skulle undvika underströmmen och den dolda strålningen. Hon var en kvinna som varken var ung längre eller särskilt gammal. Det ljust bruna håret räckte nedanför öronen i en lite rufsig pojkfrisyr som stack fram under kanten på mössan.

Rejin stod vid grinden till Skymningsträdgården. Hon hade bestämt sig för att gå in ensam, fast det inte var tillåtet av säkerhetsskäl. Hon ville så gärna få veta. Det fanns risker men orogrammet visade att det skulle vara lugnt den här kvällen. Rejin såg sig om för att se att hon var ensam. Hon kände ett ofrivilligt andningshack, tog det järnkalla handtaget i sin hand. Aldrig tidigare hade hon gått in i Skymningsträdgården ensam. Handtaget på grinden var trögt och kunde knäppa till så hon tryckte lugnt och försiktigt, gick in och stängde bakom sig.

Framför henne svängde den välkända smala vägen åt höger. Små låga lyktor på båda sidor om vägen lyste upp i dunklet. Rejin kom fram till brofästet vid Skymningsfloden. Hon ankrade fast sig med karbiner i trekroks säkerhetslina. Inget fick hända. Ingen visste att hon var här.

Det var en hängbro med smalt brädgolv och rep. Det gick inte att se över till den andra sidan, det var dimmigt och bron var lång. Två enorma bropelarna framträdde i dunklet, vars höjd och djup försvann uppåt och neråt i blåaktigt klardrömsdis. Rejin satte sig på en avsats på brofästet och tog fram en liten påse ur en innerficka i långrocken.

För några dagar sedan hade de varit ute med Stormsvalan på Månfjärden. Ett rent rutinuppdrag för att fiska drömningar.
Fastän den var delvis sönderriven och trasig i kanterna såg hon meddelandet skrivet med en välkänd handstil. Därför hade hon låtit bli att lägga den i lådan som skulle till bokbinderiet. Kanske hade detta undansmusslande banat väg för att hon nu brutit mot reglerna och befann sig här vid drömbron utan arbetslaget? Den som inte är ensammanställd ska alltid gå i grupp. Rejin kände sig skyldig och märkligt likgiltig.

Rejin hade kommit hit för att finna den hemliga brevlådan som hon använt för länge sedan. Hon sökte av hela området, såg de mörka höga träden, strandbanken, det svarta vattnet som stilla flöt under bron. Det hade gått så lång tid att hon inte var helt säker på att skulle hitta brevlådan igen. Landskapet runt drömbroarna förändrades enligt lite annorlunda naturlagar. Om det var sant skulle kanske brevlådan vara öppen igen? Rejin lutade ryggen mot bropelaren där hon satt, blundade och försökte locka fram gamla minnen. Det kändes som att minnena började blekna.

Hamnskiftaren flöt omkring i strandkanten av underströmmen. Med skarpa ögon sökte den av om den kunde se några spår av värme eller obekanta rörelser. Så lade den märke till något som drog till sig dess uppmärksamhet. Trasiga drömtrådar hängde ner från kanten på bron och vajade hemlöst i vinden. Det intresserade den mycket. De avslitna drömtrådarna verkade färska och avgav fortfarande värme. Hamnskiftaren sträckte upp en av sina tentakler och lindade löst och klibbigt runt en hängande drömtråd. Mycket bra. Där fanns ett litet dragmotstånd.

Det skulle dröja ett tag innan Rejin förstod att hon fått med sig en fripassagerare.

2. Samling.

Ragnar stod bakom den höga bardisken i mörkbrunt trä och la det nybakade så vackert han kunde. Skjortan hade uppkavlade ärmar. Västen var sydd i tunt ylletyg med diskret fiskbensmönster i grått och beige. Den rostbruna flugan i halsen gav den rätta färgaccenten. Ragnar visste hur man klär sig med stil. Han visslade för sig själv och ställde två ljusstakar bredvid det stora fatet med kaffebröd. Sen gick han runt för att se om han var nöjd. Nej, det var inte helt färdigt än. Han tog ett par steg bakåt och synade en gång till, gick fram och flyttade på ljusstakarna. Då hörde han någon komma in och vände sig om.

- Åh vad roligt att du kommer Aiva, sa han och log varmt.
- God morgon Ragnar, sa Aiva. Hennes röst gick att urskilja i en stor grupp människor för att hon hade en bra stormröst.

Aiva var en ståtlig och stark kvinna, och hade kommit upp i åren. Hon var sjöfarare och brobyggare, hennes ansikte var fårat. Det silvervita håret var satt i en fläta vid varje öra. Hon var ledaren för Havet. Havet var ett kodnamn för den innersta cirkeln i brobyggarnas samarbete i den här delen av Vändrahavet.
- Vill du ha något varmt att dricka, frågade Ragnar.

- Ja gärna en kopp kaffe. Och så vill jag tala ett par ord med dig, kan vi sätta oss?

Ragnar var strax tillbaka med två koppar kaffe och de satte sig längre in lite avskilt. Han såg att Aiva hade något särskilt att berätta.
- Det växer ett mörker i de stängda territorierna. Vi här i utkanten kan komma att spela en roll, sa Aiva.
- Vad har hänt? frågade Ragnar.
- Det finns en hotbild mot våra brobyggare. Molnkören i De stängda territorierna har varit utsatta och flera är gripna. Vi tror de kommer att släppas fria men det visar att trycket hårdnat.
- Det ökar, sa Ragnar. Jag ser hur Stormsvalan och Avyar dagligen kommer in med stora fångster av trasiga drömningar, sa Ragnar.
- Ja, det har aldrig varit så höga nivåer under så lång tid. Bokbinderiet hinner inte med. Det är mycket oroande. Havet hör också från de angränsande cirklarna att antalet båtflyktingar ökar dramatiskt.
Hur kan jag hjälpa till, undrade Ragnar.
- Vi kommer att gå över till högsta säkerhet för våra båtar. Du vet vad din uppgift blir. Allt är förberett.
Ragnar nickade och Aiva fortsatte.
- Berätta om du ser och hör något, sa Aiva. Och ta det direkt med mig. Jag måste gå nu, vi hörs snart igen.

Aiva reste sig och lämnade halva koppen odrucken. Ragnar följde efter henne, hjälpte henne på med långrocken. Han var den enda på ön som hjälpte damerna på med ytterrocken som en sann gentleman.

Ragnar var inte brobyggare, men han stod dem mycket nära. Han försåg dem med det bästa han hade, god mat och dryck med bästa service från ett varmt hjärta. Långbodvika var den största byn på de små yttre avlägsna öarna i Vändrahavet.

Där fanns skolan för brobyggare, bokbinderiet, nattbiblioteket, hamnkrogen. Här fanns den innersta cirkeln Havet som bestod av ledaren Aiva och med henne Jorne, Sander och Jinna. Ledarskapet var tredelat, den som var, den som är och den som ska bli ledare. Det saknades en femte medlem efter Johari som gått bort av ålder.

Dagen drog igång med de vanliga frukostgästerna. Vilmer och Minja skulle ut med sin fiskebåt Havsrosen. Ute och Eldin skulle ut med Avyar.

Rejin kom in när novembersolen gick över horisonten. Rejin och Ragnar hejade glatt och önskade god morgon.

- Jaha, ni ska ut med Stormsvalan, sa Ragnar.
- Ja, det är mycket drömningar nu, sa Rejin.

- Sätt dig en stund. Du hinner ta en kopp varmt innan ni ska ut, sa Ragnar.
- Ante brukar väl alltid vara tidig?
- Jovisst, det är lite ovanligt att han inte är här.

Tella drog upp dörren och ropade hallå i stugan. Temperaturen steg genast ett par grader. Hon var skeppare på Stormsvalan och hade en ovanlig blandning av bestämd tydlighet och lekfull sprudlande glädje. Tella var orädd och kunde driva på, hon begärde mycket av sig själv och andra. Erfaren och härdad, och djupt lojal. Tellas främsta styrka var att hon fick hela besättningen att göra sitt bästa och fungera i lag. När det gällde var hon obeveklig. Hon var en bra skeppare. Det var därför Stormsvalan ofta fick de mer besvärliga uppdragen.

Rejin och Tella drog på sig sina långrockar och gick ut från Hamnkrogen. Det gick vita gäss på havet och himlen var stålgrå. Många hade dragit upp sina båtar på land, endast de större fiskebåtarna låg i. Havsrosen hade gett sig av för dagen, Vipan skulle snart gå. Stormsvalan, Norrvind och Avyar var brobyggarnas båtar som användes för deras uppdrag. Stormsvalan var den största båten. Där fanns plats för en besättning på tre-fyra personer. För det mesta var det Tella, Rejin och Ante.

De gick ombord på Stormsvalan och klädde sig i hängselbyxor, anorak och verktygsbälte.
- Ante är sen, sa Rejin och såg frågande på Tella. Hon svarade inte utan satt obekymrad med sjökortet och visslade lite för sig själv. Hon hade en stickad luva över det axellånga bruna håret, och en röd lång halsduk virad flera varv runt halsen.

I början hade Rejin haft svårt att komma in i arbetet på Stormsvalan igen. Hon trodde att hon såg försvunna drömningar ur sitt eget förflutna. Hon visste ju att det här var som att leta efter en nål i en höstack. Fortfarande kunde Rejin hoppas att hon skulle kunna finna något. Ett litet hopp glimmade till. Men efter så lång tid hade fragmenten nog drivit så långt bort och kanske upplösts. Kanske någon annan brobyggare hade hittat dem? Det skulle nog vara bättre att fråga sig fram hos andra nattbibliotek.

- Vad tänker du på, sa Tella.
- Inget särskilt, sa Rejin.
- Det var det visst.
- Nu släpper vi det.
- Släpper? Tella skrattade till och tog ett steg närmare Rejin. - Det har du

inte gjort på hela den här tiden. Det där får du ta på allvar. Gör en plan. - Jo, kanske det.

De avbröts i sitt samtal av att Ante kom på bryggan.
- Du är sen, var har du varit, frågade Tella.
- Jag vet, förlåt. Det var en oplanerad sak som hände, sa Ante.
De visste att de inte skulle fråga för mycket om det som Ante gör för Havet.

Ante hade mörkbrunt hår med begynnande silver vid tinningarna. Hans blågröna ögon hade en varm utstrålning med glada skrattrynkor. Ante var lång och rätt slank, rörde sig lite hängigt och avslappnat, han var en man som inte visade så stort intresse i fysisk aktivitet. Det hade han inte tid med. Ante ägnade all sin tid åt att rita, räkna, fundera, bygga och konstruera, han var deras uppfinnare. Han var en skicklig brobyggare, konstruktör och smed. Hans fru Mateja var lite yngre och de hade just blivit föräldrar till en liten flicka.

Ante lyfte in sin väska i ruffen och de gjorde sig klara att lägga ut. Rejin var glad att få segla med Ante och Tella.

Tella förde Stormsvalan framåt bara genom att lyssna på båtens ljud. Hon lyssnade på vinden i vajrar, rigg och segel, båtens ljud med sina knak, knäpp och knarr. Det var Stormsvalans sång. Inne i vindsuset fanns en ton som steg och föll. Tella lyssnade också på havet, på dess ebb och flod, de långa vågornas frekvenser. Varje dag övade hon sina sinnen att vara så intensivt högkänsligt receptiva att de uppfattade dessa djuphavstoner. Tidvattnet bestämmer. Vädret bestämmer. Man anpassar sig och det blir som det blir.

3. Tillbaka.

Den blå timmen närmade sig och var sen eftermiddag. Aiva såg ut över havet och tänkte på dem som nu satt fängslade, bara för att de talat fritt. Det som är levande, det som är fritt. Aiva hade sett och hört från dem som varit där. Hon visste mer än många anande. Det var en svår tid.

Bredvid hamnen fanns en liten skog där björkarna hade tappat alla sina löv. Det grålila grenverket bildade en suddig verklighet med smala vita stammar in emellan. Ett burr av grenar utan löv sträckte sig mot skyn. Några blanka vattenpölar låg i det gula gräset. Träden har sjunkit mot marken, det var sankt här, al och vide har fått fritt utrymme. Yngre vegetation och lavtäckt äldre bildade en ogenomtränglig snårskog. Längre bort låg en bergssluttning som skiftade i björklila och grangrönt. Borta vid berget syntes några hustak, där

bodde Ante och Mateja. Några sjöfåglar flög tillsammans i en liten grupp. Samstämmigt.

De höga blomstänglarna i dikena var bruna och hade blommat över för flera månader sen. Fröställningarna satt som små vita mössor på topparna av stjälkarna.

Det som är levande. Där behövs broarna som ett osynligt nätverk i det fördolda. Ett blodomlopp för tankar, ord, fantasi, konst, i ett flöde fram och tillbaka i ständigt utbyte mellan människor.

Idéer föds. Ingen förstod riktigt var idéerna kom ifrån, men Aiva visste mer. Fria tankar färdades i det stora nätverket av broar. Små och stora broar. Många med förankringar in i det nattliga, men det finns även broar som inte gör det. Sidobroar. Under broarna rinner de två stora floderna, Skymningsfloden och Gryningsfloden som är lika viktiga som strömmarna i havet.

Aiva funderade på var Skymningsfloden och Gryningsfloden hade sina källor. Det visste ingen. Det var en av livets stora gåtor. Att floderna rann ut i ett stort hav det visste hon. Men mycket få hade kunskaper om detta hav. Bara silverlaxen vandrade fram och tillbaka mellan floderna och det stora havet. Tänk om hon hade kunnat sätta sig i en liten segelbåt, ensam, och göra en upptäcktsresa mot dessa mål. Ja, det hade hon gärna velat göra. Nästa gång hon skulle träffa Jorne, Sander och Jinna skulle hon höra med dem, om laxens vandringar, Skymningsfloden, Gryningsfloden, källorna och utloppet.

Aiva tittade ut över Långbodvika hamn, vidare ut mot havet som i det bleka skymningsljuset såg ut att vara grått och svart. Långt där ute såg hon Stormsvalan som var på väg in. En liten prick till, kanske det var Avyar. Tella var en bra skeppare. Pålitlig. Vad som än sker, i med och motvind. Hon behövde prata med Tella och se till att det fanns tillräckligt med tid för återhämtning. För Tella själv inte minst, men också för besättningen.

Aiva mindes den kvällen för några år sedan, Ute kom springande till Aiva. Väskan stod alltid klar för utryckning, hon slet tag i den och sprang. Där var en samling folk i en klunga kring en person på marken. Ett av deras sällsynta tillbud. Ja, vilken tur de hade haft ändå. Det kunde ha slutat riktigt illa. Där låg Rejin och hade väldigt låg kroppstemperatur. Knappt talbar. Grå i ansiktet.

Bron hade gått förlorad redan tidigare, men Rejin kunde ju inte sluta söka efter drömtrådar där bron hade funnits. Rejin hade vägrat lyssna på henne då, för hon mindes tydligt att Havet bestämde att det var tid att sluta leta. Så det gick som det gick. Rejin hade struntat i tidsförkastningarna och sen small det. Ante var där som tur var, han hade ensam lyckats dra henne i land. Ja, det fick vara en lärdom för dem, de var mitt i sin bana. Hon var äldre och visare, de skulle kanske förstå sen. Aiva tog hem Rejin den kvällen. Bäddade ner henne och så började den långa resan tillbaka.

Det som är levande, det som är fritt. Det hade sällan varit så hotat som nu.

4. Nattkvist.

Högt uppe på bropelaren satt en korp.
Den trampade med fötterna och tittade ner på bron med sina kolsvarta pepparkornsögon.
Där nere pågick en ständig trafik, det pulserade och virvlade.
Byteshandel och vänskapsgåvor.
Flödet böljade för det här var en av de stora broarna.
Korpen såg minsta rörelse.
Gammalt och nytt.
Högt och lågt.
Det vardagliga och det ovanliga.
Korpen såg och förstod även vad som pågick i hemlighet,
smugglare förde drömningar in och ut från de stängda territorierna.
Korpen lyfte vingen för att putsa de blåsvarta fjädrarna med näbben.
Fåfäng och mycket nöjd flög den vidare till Skymningsträdgården.
Där spanade den över Skymningsfloden innan den for ut genom glipan mellan dröm och verklighet.

Det var nattsvart ute och stängningsdags. Ragnar stod bakom bardisken och tittade ut över rummet som han kände så väl. Två gäster satt och småpratade i det skenet från några ljuslyktor. Han tog med sig en ren torkduk och gick ut bland borden för att göra fint.

- Kära vänner, det är dags att ta nattkvist. Jag ska stänga för kvällen. Hoppas att ni haft en fin kväll.

- Tack, Ragnar, ja det är en fin kväll när vi får sitta här inne hos dig vet du, svarade Minja. Men vi ska ta och bege oss, så du får stänga.

Idag skötte Ragnar både öppning och stängning själv. Annars var de alltid tre, Ragnar och mamma Dagrun och pappa Harald. Just idag hade de varit lediga. Ragnar hade fyllt 50 år. En prydlig herre, med välklippt hår, byxorna strukna och skorna putsade. Han månade lika mycket över intrycket i lokalen. Hamnkrogen hade inte renoverats på länge, huset var gammalt, möblerna likaså. Men allt var välskött och rent.

Minja och Vilmer reste sig och tackade för sig. De önskade varandra god kväll och sen försvann de ut i novembermörkret. Ragnar var ensam kvar nu. Han gick fram till dörren och låste efter de sista gästerna.

Fötterna värkte lite efter hela dagens spring.

Han hade kanske en timmes arbete kvar. Förberedelser för nästa dag. Jag behöver en paus först, tänkte Ragnar. Han gick genom köket, tog på sig en rock och satte sig på en pall på baksidan. Han tände en cigarett och funderade. Rejin hade kommit in en stund på sena morgonen. Hon verkade mer utåtriktad och pigg. När hon kom i våras hade det varit svårt att få kontakt med henne. Men det var fortfarande någonting som inte riktigt stämde och Ragnar kunde inte sätta fingret på vad det var.

Han fimpade och gick tillbaka in. Detta kök som han kände utan och innan. Här hade han fått vara med som liten. Det luktade mat, kryddor, kaffe och trygghet. Smakernas värld var lika rik på nyanser som havet för seglarna, som färgerna för klardrömmare.

Ragnar tog fram ingredienser för morgondagens lunch. Lade i blöt. Ansade grönsaker och förberedde så långt han kunde utan att de skulle torka eller förlora spänst. Snart var arbetsdagen slut. Han hörde sin mamma Dagrun öppna i köksingången. Hon kom alltid så här efter stängning.

Ragnar

Kom in och sätt dig en stund. Hur har dagen varit?
Jo, fint! Det var en lugn dag, vi var mest hemmavid. Jag läste lite. Bra, bra. Skönt att höra att ni passade på att vila lite. Ni arbetar

alldeles för mycket vet du, mamma.
Inte då. Jag gör bara det jag tycker om. Jag måste ha något för

händerna.
Ja jag vet. Men så bra då att du valde att hålla i en bok!

knuffade sin mamma i sidan och gav henne ett retsamt leende.

Ragnar bodde med sina föräldrar. Det blev inte av att flytta hemifrån och starta en egen liten familj. Varför ändra på något som fungerade bra?

Ragnar gick den sista rundan och släckte lampor och såg över lokalen. Hans mamma stod i köket och läste igenom morgondagens planeringslista.

- Nu tar vi kväll och går hem, sa Ragnar och hans mamma samstämmigt.

De gick ut tillsammans. Det blåste och regnade och Ragnar fällde upp ett paraply över sin mamma som var en av de mest kortväxta personerna på ön. Dagrun hade alltid högklackade skor. Dels för att bli lite längre, och dels för att hon påstod att det var bra att komma upp lite ovanför vattenpölarna.
Han tog sin mamma under armen och de gick tillsammans genom den smala gränden uppåt Långbodvikas centrala delar. De bodde i ett hus i byns övre del, ganska nära nattbiblioteket. Där låg Långbodvikas äldsta bebyggelse. De flesta husen var gamla lavstenhus som under årens lopp byggts ut och ändrat skepnad efter behov. De äldsta husen var mycket små och hade grästak. Här fanns också större flervåningshus som tillkommit under tider med livligare handel och mer material att bygga med.

Långt ute på havet hördes avlägsna åskmuller. Det var ovanligt med åska den här tiden på året. Himlen lystes upp av mycket avlägsna blixtar som hängde emellan molnen. Gult och rosa sken färgade nattmolnen inifrån på ett spektakulärt vis.

- Men har du sett! Utbrast Ragnars mamma. Blixtarna slår mellan molnen!

- Kom så går vi in och gör en kopp te, sa Ragnar.

När Rejin skulle somna på kvällen släppte hon taget och flöt in i glipan mellan dröm och vaken.
En tunn plats. Där sidorna snuddar vid varandra.
Och Hamnskiftaren smög ut i korridoren i gästarbetarbostaden och såg sig omkring.

5. Förstärkning.

Husen låg tätt vid kajen, de var alla vända ut mot havet i en lång rad. De flesta husen var rödfärgade med svarta tak. Bakom dem reste sig ön ganska brant upp. Rejin gick längs med gatan och kände vinden i håret, det var ruggigt och småregnade. November kröp in under skinnet. Det var inte så lätt att se framåt. Låga regnmoln varvades med dimmor längre ut på havet. Hon frös och såg

Stormsvalan komma in i hamnen som en blek skugga ur dimmorna vid Klacken. Aiva kom ut från Hamnkrogen och gick ner och ut på bryggan.

Först kom Ante och efter klev en lång gestalt i luva upp på bryggan. Sist kom Tella och ropade ett glatt halloj.

- Välkommen hit Nawader, sa Aiva. Här är ditt arbetslag, ja du känner redan Tella och Ante förstås. Och här är Rejin.

Rejin och Nawader hälsade på varandra och de såg att de redan hade träffats i klardrömmarna. Ingen av dem behövde säga det. Rejin och Nawader hade varit i varandras drömlandskap en tid.

Nawader var lite längre än de andra, hade bruna ögon och olivfärgad hy. Det svartbruna håret var långt och hängde löst ner över axlarna. Över Nawaders ansikte gick tre tunna tatuerade linjer med små ornament så som de som är av vandrarsläkt brukar ha det.

De blev stående utan att veta vem som skulle bryta tystnaden. Nawader log lite försiktigt och ställde ner sin väska på marken. Aiva bad dem komma med för ett möte på Hamnkrogen.

När de satt runt bordet lutade sig Aiva fram och sa med låg röst:
- Vi ska gå upp i högsta säkerhetsklass. Molnkören har tvingats att gå under jorden. Flera av våra medarbetare har gripits fastän alla kontakter sker i det fördolda. Vi vet att drömningar som skulle tillbaka över broarna aldrig kom fram till Molnkören.
Ni ska fortsätta med det ni ska göra, men tänk på er egen säkerhet. Var särskilt uppmärksamma när ni passerar Gryningsträdgården på väg tillbaka till dagen.

- Kommer Havet att be om förstärkning, undrade Tella.
- Ja, det kommer förstärkning. Ingrida kommer med full besättning på Unelmoida. Nawader ska bli här en tid men fortsätter sedan som broväktare i Fällan. Havet står i ständig kontakt nu med de andra fria grupperna, sa Aiva.
Vi börjar med rullande skift enligt följande. Tella med besättning tar det dagliga på Stormsvalan. Därefter det nattliga på broarna, ni har ansvar för att hålla bron öppen. Återhämtning och ledig dag därefter. Ni kommer att rotera med de andra lagen. Ute och Eldin på Avyar i det ena, Ingrida med besättning på Unelmoida i det andra.

Rejin satt och lyssnade och var rädd att Aivas raka blick skulle kunna se igenom henne. Att hon gått in ensam i Skymningsträdgården. Tella och Ante tog upp alla praktiska frågor. Nawader lyssnade, men sa ingenting.
- Vad väntar vi på, sa Tella, då sätter vi igång!

Stormsvalan gick ut från Långbodvika hamn en kort stund senare. Rejin och Ante hade sina invanda rutiner, sitt sätt att reta varandra, och de gick rakt in i arbetet. Det blev en kort arbetsdag, och ändå hade de full fångst med sig in på eftermiddagen.

På kvällen satt de alla fyra på gästarbetarbostaden och pratade. Om Molnkören, om varför drömningar inte kom fram. Tella lade sig på soffan och sträckte ut benen. Hon var på gott humör trots allvaret. Nawader sa inte så mycket.
- Då möts vi snart vid Skymningsträdgården, sa Tella.

- Jag undrar vad vi får i natt, sa Ante. Jag tar prognosen för tidsförkastningar. - Vi har varandra, kom ihåg det. Sa Tella.
- Vi har vvvvarandra, sa Nawader.
De andra nickade och tänkte att Nawader har en ganska märklig röst med skogsklang.

Rejin lutade sig tillbaka på stolen och stoppande händerna i fickorna på hängselbyxorna. Då kände hon något med fingertopparna, något obestämt. Fripassageraren, en Hamnskiftare. Hon drog genast upp handen, reste sig och gick ut i köket. En skarp känsla av oro smög sig på. Hon tittade hastig mot de andra. Nawader tittade tillbaka på henne med något frågande i blicken. Rejin vände bort ansiktet och började ställa med sakerna i köket. Hon plockade och städade, det var ett sätt för henne att hantera oro. Hon fyllde en kastrull för att koka vatten, blundade och masserade sina ögonbryn som hon gjorde för att lugna sig själv. Sen tog hon ett djupt andetag och gick tillbaka till rummet där de andra var, frågade om någon ville ha mer te.

Efter vilopausen var de redo för att göra sitt arbetspass på bron. De hade stämt träff vid grinden till Skymningsträdgården och gick in tillsammans.

Rejin, Nawader, Tella och Ante vandrade den slingrande vägen kantad av lyktor, och de gick in klardrömsdunklet.

6. Laga.

Tella rättade till skosnörena. Hon kände sig stark och tittade ut mot bron som försvann i en dunkel dimma längre ut. Ante ordnade sina rep, karbiner, rig och bältet. Nawader drog till remmarna i sin sele. Rejin var klar med sin utrustning, hon var snabb och erfaren men tvivlade på sig själv. Hon var inte längre så orädd som hon varit innan det hände.

Ante tog fram ett orogram ur väskan.

- Vi hinner innan den här fronten glider in västerifrån, sa Ante.
- Ja, värre har vi varit med om, sa Rejin.
- Är alla klara? Då kan du sätta igång, Rej, du går först, sedan Wader. Ants

och jag går på sist, svarade Tella.
Rejin och Nawader klättrade uppåt och Ante och Tella firade sig neråt.

Bron var sliten. Vi hinner inte med, tänkte Nawader. Det finns så många broar, och vi blir färre med åren.

Rejin kände smärtan i ryggen igen och hoppades att de andra inte märkte något att hon fick samla sig. Minnesbilder flimrade förbi, blixtnedslaget spelades upp igen en halv sekund.
Tidsförkastningarna.

Mellanrummet. Kollisionen.

Brobyggarna bar sina ärr med stolthet. Rejin hade fortfarande ont.

Drömströmförhållandena var bra med tillräcklig tystnad och akustik. Sången startade hos Tella som en mumlande bordun långt därnere, de andra föll in i tonen. Det var en stegvis inkoppling i rytm och melodi, stämma för stämma. En efter en hakade de på sina karbiner, sjöng sina fraser om vartannat. Med flyttbara ankare vävde de sångerna och gjorde bron starkare åt båda håll.

De skötte olika delar av arbetet på samma sätt som de olika instrumenten i en orkester behövs för att skapa en rikare musik.
Stigande och fallande melodier hördes. Så flätade de drömtrådarna från den andra sidan. Fraserna broderades ut till längre och modigare slingor. Var och en med egen röstautograf. De var bland de äldre och mer erfarna brobyggarna och vågade ta ut svängarna. En nybörjare hänger inte gärna ut så långt åt sidorna. Ett väl inarbetat arbetslag flätar drömtrådar med täthet och ton.

Vid vissa frekvenser tändes självlysande förankringspunkter som fick dunklet vid drömbron att lysa upp för en liten stund, som en låga som flammar upp och sen dör ut. Beroende på tonens höjd förändrades färgskalan i nyanser som bara finns i drömmar.

Nawader sjöng med sin skogsröst som inte liknade de andras. Man kunde höra Långa skogen. Rejin tittade på Nawader som sjöng strax intill henne på bropelarens andra sida, säker i sin sele över en djup avgrund. Hon såg att Nawader blundade och smålog som om det dök upp något lustigt. Nawaders luftsinne var ovanligt starkt, den sällsynta gåvan att känna dofter av drömspår.

De var klara för stunden, avslutade och tog sig av bron. I Gryningsträdgården var marken täckt av löv och träden var kala och dystra. Snart stod de vid Gryningsfloden och där måste de gå en och en över bron, det var en mycket smal hängbro. På andra sidan fanns grinden ut till det dagliga.

7. Fiska

Rejin, Ante och Nawader lastade upp lådorna på kajen. De började gå den lilla bygatan mot Bokbinderiet. Tella stannade på Stormsvalan för efterarbete.

Bokbinderiet låg i en gammal fabrik. Inuti fanns det numera många små ateljéer, ett konstnärskollektiv med verkstäder och ett kök. Eleverna på brobyggarskolan älskade att hänga i Bokbinderiets gemenskapsrum.

Roya kom och mötte dem när de kom in med lådorna. Det första rummet var stort med höga fönster för att maximera dagsljuset. Nu i den mörka årstiden var det upplyst av stora runda lampor som hängde i fabrikens gamla kedjor och vinschar.
- Ställ lådorna vid sidan så länge, jag är inte klar med det ni kom med senast, sa Roya. Jag önskar jag kunde dubblera mig själv för att hinna med bättre. Roya pratade väldigt fort och det kunde vara svårt ibland att hänga med.
- Du får skaffa dig några assistenter, sa Ante. Några personer från skolan kanske?
- Nej, det skulle bara försena mig ännu mer. Lärarrollen är inget för mig. Roya var lång, klädd i svart, hade blå ögon och ljust tunt hår hopvirat i en spretig knut i nacken.

De gick fram till ett av de stora borden som lystes upp av en mycket stor rund lampa i ljusgult rispapper. Där hade Roya lagt upp trasiga drömningar. Roya fogade samman det som var sönderrivet. Rejin visste ingen som var så skicklig som Roya.

Enid dök upp i dörren och ropade hej. Hon sträckte på sig och mjukade upp axlarna som om hon suttit för länge och behövde röra på sig.
- Har ni mera jobb åt oss? Sa Enid med låtsad förvåning.
- Ja det ser ut som att det bara ökar hela tiden, sa Rejin.

- Vad är det som händer därute egentligen, frågade Enid med en sorgsen

skakning på huvudet.

Enid var en skicklig konservator och sömmerska med lång erfarenhet av det sköra material drömningarna görs av. Hon bar glasögon, var meddellång och hade kort vågigt hår med snedlugg och hårspänne vid örat. Hon var alltid vardagligt klädd och gjorde inte så mycket väsen av sig. Idag var Enid klädd i en grå tröja och blå byxor som var ganska vida och rymliga.

- Jag skulle precis ta en liten kafferast, kanske ni behöver en kopp? Sa Enid.
- Ja gärna, sa Ante.
Arbetsdagen avslutades ofta med en kopp kaffe där på Bokbinderiet. De gick in i köket och Enid satte på nytt kaffe.

Mikala stod i sin verkstad och ropade ut till dem som satt i köket.
- Det luktar kaffe! Kan någon komma med en kopp till mig?
Nawader reste sig och gjorde i ordning en kopp till henne. Det var något med det trånga köket som Nawader inte var bekväm med. Nawader var inte så mycket för småprat.

Mikala hade långa svepande kläder i underbara färger och mönster. Hon bar stora smycken. Mikalas rum var fullt av rullar och buntar med papper, tyger, läder och band. I skåpen fanns lim, penslar, nål, tråd och många olika redskap för tillskärning. Hon var den som tog hand om sista steget i drömningarnas arkiveringsprocess. Mikala band in drömningen i ett vackert bokband. Oavsett om det var en stor eller liten, viktig eller oviktig, fin eller ful, de gjorde ingen skillnad.

Nawader ställde kaffekoppen på Mikalas bord.
Mikala fortsatte att arbeta och Nawader drack sitt kaffe under tystnad. Värmen från koppen spred sig sakta i kalla fingrar. Nawader tyckte det gungade fastän de nu kommit i land och tankarna for i väg till Långa skogen. Det verkade bli en krävande vinter framför dem nu.

8. Flykt.

Det blåste och regnade hårt och vågorna slog. De hade precis rundat Sälgrinnan när de såg en öppen båt föröver. Den drev fritt för vinden. De kunde inte se någon ombord.
Tella styrde Stormsvalan mot båten som försvann bakom vågtopparna ibland. När de kom närmare såg de att årorna var borta. De fick hjälpas åt i sjögången och tog en krok och drog båten intill Stormsvalan. En person låg orörlig i båten.

Ragnar stod i fönstret på Hamnkrogen och såg mörkret sänka sig över det oroliga havet. Det var sent. Hans blick drogs allt oftare till klockan på väggen och han plockade undan efter dagens gäster, förberedde för morgondagen. Tittade på klockan igen. Ragnar bläddrade i veckoschemat en gång till. Mörkret föll tätare. Då glimmade det till av en lanterna strax utanför hamnen. Ragnar gick lättad in i köket och hällde ut kallnat kaffe ur kannan. Sköljde ur och ställde kannan upp och ner på tork på den plats där kannan ska stå. Allt var i sin ordning. Fötterna var trötta efter en hel dag. Han drog på sig rocken och satte sig utanför köksingången, tände en cigarrett. Det blåste och regnade. Fingrarna blev kalla.

En stund senare hörde han dörren öppnas. Ragnar reste sig och gick tillbaka in, och där i halvmörkret stod Rejin i blöt långrock och stövlar.

- Vad är det, sa Ragnar istället för ett vanligt hej. - Vi har plockat upp en person i en båt på drift.
- Vad är det du säger? Och nu?
- Han är på sjukstugan nu.

Rejin var trött och sliten. Så skakade hon lite långsamt på huvudet, satte sig på en stol och lutade armbågarna mot sina knän och andades ut i en lång utandning.

- Jag ska ge dig en kopp te så du blir lite varmare.

Ragnar hastade ut i köket och drog igång spisen och tog fram te och honung. Ragnar hörde att ytterdörren gick upp igen och ställde fler koppar på brickan.

Nawader ropade hej i dörren. Rejin satt tyst vid bordet och Nawader gick fram och la en hand på Rejins axel.

Nawaders kläder var lika blöta som Rejins. Vattendropparna föll mot golvet. Rejin släppte inte tagen om Nawaders arm och stirrade på en vattenpöl som bildats på golvet.

- Vi kom fram i sista stund, sa Rejin på en lång utandning.
- Vi klarade det, och vi kan göra kväll.
- Ja, jag är helt slut nu, sa Rejin.

De släppte varandra och Nawader gick runt bordet och satte sig. Rejin gned sina händer för att få upp värmen. Ragnar kom in i rummet med te och satte sig med Nawader och Rejin vi bordet.

- Här. Drick något varmt.
Tre koppar rykande te stod på bordet och Ragnar såg på sina blöta och trötta vänner. Ragnar var glad att han var här på Hamnkrogen och inte ute på båt.

Nawader hängde av sig sin blöta rock och tittade ut mot det mörka havet. Rejin såg på Nawader. Luvan var nerdragen över öronen, det långa håret hängde i en slarvig hästsvans över ryggen. Nawader var utomstående i tillvaron på öarna och skulle inte stanna så länge. Öarna var främmande och havet ogästvänligt. Den slutna gemenskapen på öarna var svår att närma sig. Särskilt för Nawader.

- Havet bär och havet tar, sa Rejin. Vilken tur att vi hann fram i tid. Nawader och Ragnar nickade. De drack sitt te under tystnad och såg ljusen på Sjöbaren reflekteras i fönstren. Det var alldeles mörkt ute nu. Ragnar rös och tyckte att mörkret därute kom närmare och gjorde rummet trångt.

Nästa dag fick de veta lite mer om mannen i båten. Aiva var där när han vaknade upp ur den första långa sömnen som kommer när man vet att man är i säkerhet. Han sa ännu inte mycket, men dialekt och språk förklarade det som de alla hade gissat. Han hade lämnat de stängda territorierna. Han sa att han hette Iskra. Med sig hade han en liten väska med några få ägodelar. Och en vattentät burk som han gav till Aiva.

9. Molnkören.

Stora huset låg på Nordön. Det låg högt ovanför en brant där sjöfåglar hade sina ungar varje vår. Med utsikt i tre väderstreck kunde man se ut över öar, holmar och skär. Huset hade stora fönster och en veranda. På taket växte det gräs. Den inre cirkeln som kallades Havet hade stämt möte här.

Aiva kom först. Hon lät blicken och tankarna fara långt ut mot horisonten. Hon hoppades att de tillsammans skulle finna på råd. Tillsammans var de starka.

Hon ställde i ordning och tände eld i järnkaminen som stod i den stora eldstaden av tegel och lera. Jorne kom in och hängde av sig ytterkläderna i hallen. Aiva mötte honom med en varm kram och frågade hur det stod till med honom och nattbiblioteket. Han svarade på sitt korthuggna vis men med glimten i ögat, att det var nog bra, så länge vinden blåser och verktygen håller. Jorne var föreståndare för nattbibilioteket. och Långbodvikas lokala historiker. Den vänligaste av själar. Samtidigt hade han en läggning för det melankoliska. Jornes minne var enormt, och han hade djupa kunskaper om broarna, havet, de gamla sångerna och hur allt hängde ihop. Till utseendet var han både lång och bred, huvudet längre än Aiva. På det kala huvudet brukade Jorne ha en grå gubbkeps i ylletyg med fiskbensmönster och han gick klädd i tjocktröja och hängselbyxor. På näsan satt ett par solkiga glasögon vars bågar var lagade med

tejp på höger sida.

Strax därefter anlände Sander som var jämngammal med Jorne. Sander var liten, senig och stark, en aktiv person. Sander, Aiva och Jorne var mycket goda vänner och delade många och långa samtal kring livets krokiga vägar. De hade stått vid varandras sida när det stormade hårt. Sander var den gamla generationen brobyggare och undervisade på skolan. Han bodde ensam ute på en av de minsta öarna i ögruppen. Ibland var Sander ute på uppdrag för Havets räkning.

De stod kvar på verandan och småpratade när Jinna kom in. De omfamnade varandra och hälsade med de vanliga orden på öarna, om att det är som det är med allt i havets närhet. Jinna var något yngre än Aiva, Jorne och Sander, men hade ändå varit med om mer än någon av de andra i den inre cirkeln. Hon var brobyggare och specialist på drömvävare, det mikroskopiska lilla väsen som är basen i näringskedjan. De äter mörker och alstrar andetag. Drömvävarnas trådar kan fångas upp under natten då de kommer närmare den diffusa gränsen mellan dröm och vaken. Jinna var en kort och kraftfull kvinna i sina bästa år, hon stod med båda fötterna på jorden och var modig som en tiger. Hon var ofta ute på hemliga uppdrag och ingen utom Havet visste vad hon gjorde eller vart hon seglade.

Roya, Enid och Mikala kom tillsammans från Bokbinderiet. Så var de sju samlade och mötet kunde börja. De stängde dörrarna om sig. I denna innersta krets fördes de känsliga samtalen om de stängda territorierna, motståndsrörelsen, broarna, Molnkören.

Det stora rummet som började sakta värmas upp från kaminen. Aiva hälsade välkommen med sin ovanliga mörka röst.

På varje plats runt bordet fanns ett glas vatten, papper, penna och stämgaffel. Stämgafflarna var i sju olika storlekar och hade sju olika toner. De representerade de sex grundskalorna Rui, Loujain, Njenna, Sai, Imandra och Silfr samt en ton för havet.

- Välkomna alla. Vi behöver mötas för det som inte kan vänta till nästa ordinarie samling.

De satt uppmärksamma och allvarliga.

- Jag ska gå rakt på sak, saAiva. Igår kom en båt på drift in i Månfjärden och en person är räddad och vid liv. Han heter Iskra och har flytt från de stängda territorierna. Med sig hade han något som han lämnade till mig och jag har fört det i säkerhet. Molnkören situation är mycket allvarlig. Någonstans i vårt system finns en svag punkt och vi måste ta reda på vad. Och jag är mycket oroad av hotbilden mot våra egna. Jag vill att vi pratar igenom och jag får ta del av era iakttagelser.

Aiva såg på dem runtom bordet och det blev tyst en kort stund.

- Flera personer i Molnkören är gripna. Vi tror att de kommer att släppas fria men det visar att trycket hårdnat och att de har maktens ögon på sig hela tiden, sa Jinna.
- Ja, det kommer rop på hjälp, dagligen, vi får större och större fångster av drömningar från de stängda territorierna, sa Roya. Det visar tecken på stort mod och motstånd. Vi hinner knappt med nu fastän vi arbetar på högtryck.
- Jag kan också se att det händer allt fortare nu, sa Jorne. Nu hinner vi inte katalogisera allt vi får in på Nattbiblioteket.
- Lite mer ordning på Nattbibliteket har vi väl önskat de senaste decennierna, skrattade Aiva.

Sen blev hon allvarlig igen och vände sig till Sander.

- Har du fått veta något mer från Iskra?
- Han är fortfarande medtagen och inte helt tillbaka i det dagliga ännu. Han

verkar sväva mellan dröm och vaken.
Aiva nickade och sa inget om det Iskra hade haft med sig. Strax innan han fördes till sjukstugan hade han varit vaken och räckte över en liten skyddad burk till Aiva och sa att inget fick hända med den.

- Att båtflyktingar kommer ända hit till utkanten är mycket oroande. Jag kan bara påminna om hur viktigt det är i dessa mörka tider att broarna får fortsätta vara öppna, sa Jinna.

Mikala skruvade lite på sig och plockade med en penna.
- Jag vill helst sätta mig och jobba vidare. Det är på golvet vi gör mest

nytta.
Enid följde med i allt vad som sades, men sa inte så mycket själv.

- Vi måste hålla ihop, sa Aiva. Berätta för mig när ni ser och hör saker som avviker från den normala.

Först gick de laget runt för att ta reda på var och ens tankar om saken. Sedan följde en livlig diskussion.

- Vi måste vara metodiska och göra saker i rätt ordning, sa Roya som ofta reagerade med att bli praktisk. Innan vi beslutar oss för några som helst åtgärder behöver vi veta mycket mer om vad som sker i gryningsträdgården.

- Vem kan vara vårt vittne på plats? En som kan undersöka gryningsträdgården och ge oss besked, sa Mikala.
- Jag har tänkt på det, och jag skulle vilja att vi alla funderar noga på vem ni skulle vilja skicka på ett sådant uppdrag, sa Aiva.

De såg på varandra runt det runda bordet. I tystnaden kunde de höra vinden utanför fönstren och en flock vita skränfåglar.
Aiva lyfte sin stämgaffel och slog an. En metallisk ton klingade i rummet, en ton full av många färger. Det var tecknet till att de startade en kedjesång. De pratade med varandra genom sången. Så tog de sina frågor längre, djupare, bortom orden. Det började med små melodiska delar, som snart växte och blev tätare. Deras röster flätades om varandra. Melodin vecklades ut för att sen sjunka undan och till sist tystna igen.

De bestämde sig för att fråga Nawader att undersöka gryningsträdgården.

- Bra. Sa Aiva.
- Men om det rör sig om en okänd sidoström till underströmmen.
- Helt säkert är det inte men vi hoppas på att det under hela vägen går att nå Nawader via en lönnbro.

När de bröt upp och lämnade runda bordet hade det blivit mörkt för länge sedan. Månen hängde långt ner på himlen med en varmt bärnstensfärgad ring runtom. Några gick ut för att få lite vind i håret. Några drog sig undan för att vila. På övre våningen fanns ett stort rum med öppet golv i mitten och väggarna kantade med en sorts stora skåp som var avsedda som sovplats. Sex sovalkover på var långsida.

Gryningen kom och det regnade lätt. Sander hade kokat kaffet och doften spred sig från köket. Här fanns bröd, smör och ost, och de åt en enkel frukost. Jorne, Roya, Mikala och Enid gjorde sig klara att återvända med båten Norrvind till Långbodvika.

Aiva, Sander och Jinna bestämde sig för att stanna en stund till i huset på udden. Aiva sammankallade dem till ett möte i södra rummet. De drog tre av öronlappsfåtöljerna närmare kakelugnen. Det brann och sprakade och de lyssnade till ljudet. Eldens ton inne i kakelugnen som fungerade som en enormt stor orgelpipa. De hörde tonen stiga till sitt högsta, för att sakta, mycket sakta och nästan omärkligt, steglöst sjunka igen. Det var ett spektrum av toner i en och samma ton, en ljudfärg bestående av många nyanser.

De tog upp tonen från kakelugnen och spred ut den som en solfjäder, i deras tre röster. Sången rullades ut i rummet och de såg lite närmare på det gömda budskapet som låg däri. Ombytta roller. Tidvatten. Ljudvågor. Svävande oktav. Minskande. Utdöende. Sången avslutades helt naturligt. Aiva nickade och log. De visste att Speja nu var utom deras räckvidd och litade på att hon var redo för nästa steg.

När kaminen knäppte och glöden falnade var mötet över och de önskade varandra god färdväg och en klar himmel. De var klara att återvända till Långbodvika.

10. Bevara.

Jorne hade en vag känsla av att någon rörde sig i nattbiblioteket på nätterna. Det här påminde honom om händelser han helst ville glömma.

Molnkören är i fara. I nattens klardröm hade Ante sökt upp Jorne och bett honom om hjälp. Någonstans ute på havet skulle Ante under dagen gå igenom noggrant allt han hade skrivit upp, och när de kom i hamn igen skulle han och Jorne gå igenom allt tillsammans. Jorne såg de långa linjerna, kedjor av konsekvenser. I vilken ände skulle han börja?

Framåt eftermiddagen tände han läslampan och låste upp skåpet och tog fram väskan med sina anteckningsböcker. Handskrivna anteckningsböcker med Jornes mycket sirliga handstil. Åratal av dagböcker och forskning. Jorne förvarade sina anteckningar i ett låst skåp på sitt arbetsrum i Nattbiblioteket. Det allra viktigaste låg i en brun läderväska som han vissa dagar bar med sig hem vid arbetsdagens slut.

Jorne satt vid sitt arbetsbord och stödde pannan i händerna. Runt honom fanns böcker från golv till tak, rader av bokhyllor, folianter låg på borden längs långsidan i rummet. Ett svagt ljus från en bordslampa lyste upp rummet närmast honom, runt omkring var det dunkelt. Han återgick till forskningen om en liten bläckfisk med eget ljusorgan. Ljuset skyddade bläckfisken från rovdjur, som en osynlighetsmantel.

Bakom Nattbiblioteket fanns en hög bergknalle där det växte gräs och ljung. Fläckvis var det bar granithäll som kunde bli mycket hal av laven som växte där. Nedanför bergknallen hade vresrosor slagit rot och funnit sin plats. Någon tog skydd av mörkret och höll sig borta från ljuset från fönstren.

Ute på havet glimmade en ensam topplanterna, svag och ostadigt. De små svarta stormsvalorna samlade sig i flock och flög ut över havet för sina nattliga fisketurer.

På nattbiblioteket var Rejin fri från Hamnskiftaren. Hon satt i en fåtölj i läsrummet på andra våningen. Boken handlade om havsdjup så stora att inget ljus når ner. När man inte får veta och måste fortsätta leva med det, att inte veta. Rejin reste sig och gick fram till Jorne för att fråga efter en samling från arkivet.

- Skulle jag kunna få bläddra i Isbrand 1844?
- Ja ja, Isbrand, ja, svarade Jorne frånvarande. Jag måste bara reda ut en sak, det är mycket märkligt, jag kan svära på havet att det fattas några.

- Menar du att det fattas drömningar? Sa Rejin.
- Ja, sa Jorne. När jag kom på morgonen kändes det inte som det stämde.

- På vilket sätt? Undrade Rejin.
- Det såg ut som vanligt på skrivbordet. Men när jag fortsatte i arkivskåpet, då märkte jag att där såg det inte rätt ut. Jag låter alltid den

första bunten ligga lite luftigt och nu var den mer inskjuten.

- Och du vet att du inte råkade göra det av misstag.
- Ja, helt säkert.
- Vet du om några särskilda drömningar fattas?
- Ja, tyvärr. De som skulle till Molnkören. Det är därför det gör mig extra bekymrad.
- - Oj, ja, då är det verkligen illa. Vad sa Aiva?
- - Hon bad mig notera allt jag såg som verkade avvikande. Men nu var det Isbrand du skulle ha, följ med mig så kan du hjälpa mig bära ner några kartonger.
  
  Under nattbiblioteket låg en labyrint av gångar. Långbodvikas barn trodde att det fanns spöken där nere. Endast Jorne och den inre cirkeln i Havet hade full kunskap om hur bibliotekets källarvåning var organiserad. Vid händelse av storm eller olycka skulle viktiga loggböcker, källor, original och dagböcker vara skyddade åt framtiden.
  
  Rejin och Jorne tog varsin kartong och gick ner i det svala trapphuset. De gick in i huvudkorridoren där det fanns tre dörrar på höger sida. Bredvid dörrarna

fanns väggfasta lyktor som lyste upp väggen mitt emot i varmt dunkelt sken.

Rejin såg väggmålningen som hon sett flera gånger förut. I mitten av målningen fanns ett berg med en stor kraftfull ek högst upp. Bredvid eken på berget stod en sjungande kvinna och en man med två hundar. Färgerna i måleriet gick i blå, grön och turkos, med gula, röda och varmt bruna detaljer. Himmelen var prydd av långa fjädermoln. Bredvid berget på den högra sidan fanns scener ur en detaljrik stadsmiljö. Människor i staden sågs utföra olika uppgifter. Bagare var upptagna med sitt arbete. En sömmerska var avbildad i sin syateljé. Solen var på väg upp bakom kuststaden. Det gråblå havet bredde ut sig med båtar och vågor längst till vänster i den stora målningen. Från eken på berget utgick en sorts vågor som strålade ner mot havet i väster och staden i öster. Trädets vågor gick in i kvinnans röst och vidare fram till bagarna och ut i brödet, och på samma sätt till sömmerskan och vidare till hennes tyg.

Av källarvåningens tre dörrar var det två som användes till arkiv för originalmaterial, och en dörr som alltid var stängd. Den stängda dörren hade gulaktigt fanér med en skylt med texten Emellan natt och dag. Jorne hade nyckeln till den låsta dörren. Där bakom fanns trappen som vindlade ner i undergrunden. Väl skyddat för katastrofer låg tre bergrum. I mitten låg en större sal och därifrån ledde gruvgångar vidare in i berget. I dessa gruvgångar fanns den skyddade förvaringen av tankefrön till framtidens barn.

11. Fara.

Det var sen eftermiddag. Täta moln skymde den lilla strimman ljus som solen försökte sprida. När Stormsvalan kom i hamn och lade till såg de Enid sitta på en bänk vid kajen med sin kopp kaffe och en bok. Hon ville gärna ta sina raster där och sitta och se ut över havet. Rejin var lite förundrad att hon tog rast nu när de hade svårt att hinna med allt. Men vad kunde Rejin veta, Enid verkade jobba sent på kvällarna också när alla andra hade slutat för dagen.

Rejin var glad att få vara med sitt arbetslag igen. Tella och Ante. Med dem behövde hon inte förklara något. Nawader var för det mesta tyst och ställde inga frågor om det som varit. Det gamla brofästet av virke från nattskogen låg kvar i en lada och hade inte blivit använt ännu. Varje gång Rejin gick förbi den ladan blev hon påmind och kände av ryggen. Nu gick det så mycket bättre än då i början.

De hade rast innan det nattliga. Det brann i vedspisen igen. Nawader lutade sig tillbaka, slappnade av och kände värmen återvända i de frusna fingrarna. Det var skönt att komma in.

Rejin försökte att inte låtsas om Hamnskiftaren som att på en stol i hörnet bakom Nawader. Den började istället växa. Nawader såg på Rejin en stund med skogsblicken.
- Vad är det, frågade Nawader.
Rejin ville svara men det kom inga ord.
- Är det ryggen? Sa Nawader.
Rejin sa fortfarande inget men pekade med ögonen i riktning mot hörnet bakom Nawader där Hamnskiftaren satt.
Nawader såg först på Rejin och undrade vad hon menade, sedan vred sig Nawader sakta om och tittade mot hörnet.
Där stod en tom stol, inget annat.
Nawader satt tyst en stund och lutade sig sen fram över köksbordet på den ena armbågen.
- Jag känner att något finns här. Är det så?
- Ja, sa Rejin.
- Okej, sa Nawader, nu förstår jag.

Dagen gick mot sitt slut. Nawader var trött redan efter en vecka på ön och försökte tänka att det var ett tidsbegränsat arbete. Det var svårt att passa in. Havet var ogästvänligt. Öborna pratade bara om båtar och vädret. En längtan for igenom kroppen att sätta fötterna på skogens mossa, följa stigarna mellan trädstammar. När längtan blev för stark hjälpte det att klättra upp på berget bakom byn och känna vinden ta tag i en. Blicka långt ut över havet. Nawader klädde på sig rocken och gick ut för att gå för sig själv. Men bara en bit bort längs vägen kom Enid som svängde in på samma gata från en korsande gränd.

- Hej Nawader, allt väl?
Nawader ville inte småprata just nu. Så det fick räcka med ett hej.

- Vi ska visst åt samma håll, sa Enid.
Nawader kände sig obehaglig till mods och ville helst vara själv.

- Ja, vart ska du, frågade Nawader.
- Jag ska träffa Mikala, jag är på väg till henne.
Sen gick de tysta en liten stund. Nawader kom inte på något att säga. Nu kändes det trångt igen, som i staden. Det kom en liten fläkt av en doft som Nawader inte kunde placera. Som när man äter en ny maträtt och kan känna igen en krydda men inte riktigt placera och säga vad det är.

Vägen delade sig och Enid svängde av mot Mikala.

- Du får ha en fin kväll, sa Enid.
- Tack detsamma, sa Nawader lite kort.
- Får jag fråga vad du har för planer en sån ledig kväll som den här?
- Inget särskilt, jag tänkte gå upp på höjden och få lite luft.

Enid log och såg nästan lite beundrande på Nawader.

- Förlåt, jag ska inte störa, sa Enid. Vi ses en annan dag.

Enid vinkade lite glatt och gick vidare åt sitt håll och Nawader började gå backen upp mot lite högre delar av Långbodvika, bort från den täta bebyggelsen. Något illa till mods gick Nawader allt snabbare och ville skaka av sig dagen och ölivet. Bara få tänka på skogen och den gröna tystnaden.

12. Kollision.

Rejin kunde inte sluta tänka på det som hänt fastän det hade gått flera år nu. Då under den första tiden hade Rejin isolerat sig och vägrat träffa någon. Jo, Aiva var den enda hon träffade. Rejin förnekade att detta var möjligt. Därefter gick eld och is inom Rejin. En av de svåraste uppgifterna var att montera ner brofästet. Men Aiva lät henne inte slippa. Rejin stod på sina knän och grät när hon tog bort resterna. Hon sorterade upp och lade i lådor. Långt senare började Rejin erkänna för sig själv.

Det hade börjat med små sprickor. Det gick inte så fort i början och Rejin trodde att de skulle kunna lösa situationen. Hon och de andra, tillsammans. Misstag begicks. Rejin förstod inte att en gräns var på väg att passeras.

Hon arbetade dubbla skift och mörkade för de andra att hon gjorde så. En dag gick det inte längre. Rejin hade överskridit gränsvärdena och utsatt sig själv för höga doser av den skadliga strålningen. När bron gled iväg försökte Rejin vada ut i vattnet för att fånga upp de sista drömtrådarna. Hon ignorerade varningen för starka rörelser i kraftfälten. Prognosen visade på hög risk.

Tidsförkastningarna kolliderade. Vitt skum på meterhöga vågor. Allt blev vitt, bländande vitt. Hon kunde inte se framför sig. Rejin försvann under vattenytan och Ante drog upp henne på land.

Nawader var broväktare i Fällan då när det hände. Det började så obemärkt, så vagt. Så plötsligt kom full signal på rött alarm. Hur kunde de missat de tidiga tecknen? Nawader hjälpte till att samla alla krafter, ropade in sina kontakter. Aldrig tidigare hade Nawader arbetat så fort. De sjöng långsångerna. De

förstärkte och flätade, men hann ändå inte med utan tappade hela tiden. Bron gled längre bort. De ökade takten och sökte ny förstärkning. Men förstärkningen kom inte, i stället blev det bara Nawader kvar. För varje dag som gick hade bron glidit iväg ett stycke till. Drömningarna på bron föll av, slogs sönder och drogs med av de virvlande strömmarna. Lyktorna släcktes en efter en.

Rejin gick av och an och sökte bland spillrorna. Nawader stannade kvar där vid det trasiga brofästet. Nawader lyssnade stilla och var där vid Rejins sida, sa inte så mycket men tog del av vad som hänt. Nawader visste hur en bro kan brinna.

Detta hade hänt. Och då visste hon absolut inget om hur det hade påverkat på den andra sidan av bron. Det var stängt. Hennes eget minne var fullt av brus.

Det var helt vitt där framtiden hade suttit förut. En blind fläck, ett tomt intet och outhärdligt att se på om man nu kan säga att man kan titta på ingenting.
Men med tiden växte det fram några små mjuka fjun av framtid. I alla fall något i stället för tomhet.

Tella hade kontakt med brobyggarnas skyddsombud för Rejins sak. Efter några månader började Rejin visa sig ute på byn lite då och då. Hon fick prova att hjälpa till med fåren hos Nea och Revin. Det var bra. Men allt tog längre tid än vanligt. Rejin frågade Aiva om hon fick hoppa av. Hon ville inte längre vara brobyggare. Rejin lämnade Långbodvika och bosatte sig i Nywaren, den stora staden i sydöstra delen av Vändrahavet. I Nywaren fanns specialisthjälp för brobyggare med arbetsskador. Där blev hon kvar i tre år och samarbetade med brobyggaren Joar.

Blixten hade gjort Rejin ljuskänslig och hon reagerade på starka lampor, sommar och sol. Hon trivdes ganska bra med den mörka årstiden. Hon kände samhörighet med nattdjuren som måste ha naturligt mörker utan ljusföroreningar för att kunna navigera rätt. Intresset för nattfjärilarna växte.

Så en dag hände det att Rejin hade framtidsplaner igen. Ännu i en bakvänd ordning, men det var ett stort framsteg. Det var Ante som till slut fått henne att hitta tillbaka. Aiva sade åt Ante att söka upp Rejin och be henne komma tillbaka och segla Stormsvalan igen. Då hade Rejin till sist svarat ja.

Minnesbilder av blixtnedslaget kom tillbaka. Tidsförkastningen.
Vågorna.
Kollisionen.

- Du måste söka minnesro, sa Nawader.
- Vad vet du om det? Sa Rejin argt.
- Vi kan inte vända tillbaka, sa Nawader.
- Kommer du ihåg det krasande ljudet? Brofästet, du vet, vi la örat emot, sa

Rejin.
- Jo, jag minns. Och sen när allt rasat, hur en dånande tystnad låg kvar över

vattnet.
- Det är inte alla som står ut med påfrestningarna. Mörkret började komma

in i systemet. I början obemärkt.
- Att det ändå händer olyckor beror inte på att något var fel med sången, sa

Nawader.

13. Smuggla.

Aiva och Ante gick mot norrsidan på ön där de kunde vara ostörda. Några sjöfåglar flög tillsammans i släpljuset över havet.

- Vi är bara en prick, i ett hav i havet, sa Ante. Vi vet att det finns många brobyggare därute, många smugglare också. När du först frågade mig var jag tveksam till att ta det.
- Jag vet, sa Aiva. Reka var väl bara ett halvår gammal och Mateja behövde dig vid sin sida.
- Jag var inte så fokuserad på broarna och världen runt oss. Det fick vänta ett tag till, sa Ante.

Låga enbuskar kröp fram, bildade en ogenomtränglig klunga, ett skydd för små fåglar om våren när de häckar. Ingen kan ta sig in där, det är för taggigt och tätt.

- Det du gör betyder mycket, för Molnkören inte minst.
- Jag hade nog tackat nej om det inte var för allt som hände. Jag satt med

Roya den kvällen, det var första gången jag såg henne mer som privat person, en människa, inte bara den skickliga Roya på bokbinderiet. Hon hade sett båtflyktingarnas drömningar, de som aldrig kom fram. De som drunknade. Jag berättade om det här för Mateja senare och vi kom överens, tillsammans, om att jag skulle ta uppdraget. Nästa morgon kändes det som ett rätt beslut. För Rekas framtid.

Blanka vattendrag ringlade fram mellan kullar täckta av gult gräs. Bergssluttningen skiftade i grålila och grönt. Träden hade sjunkit mot marken, det var sankt. Al och vide hade fått fritt utrymme och klängde på varandra. Borta vid berget syntes några grå hustak, där bor någon som de inte känner.

- Aiva, det är väl bara du som vet att jag smugglar? Vem som möter upp på den andra sidan bron.

- Ja, det är bara jag. För allas säkerhet vet inte ens de andra i Havet. De andra har ansvar för andra smugglare.
- Jag tar allt till dig, sa Ante.
- Det finns någon som är bakom mig också, sa Aiva. Som jag inte kan

berätta om för er andra.
- Det har blivit farligare, sa Ante. För Molnkören är det med livet som

insats. Jag och Mateja visste om det här redan tidigt, innan vi gick brobyggarskolan. I början var det spänningen och gemenskapen som lockade. Vi trodde aldrig att det skulle utveckla sig till att bli så riskfyllt.
- Uthållighet är en svårt, sa Aiva, och ibland kan det vara rätt att kliva av, släppa taget. Det behöver inte betyda att man ger upp. Det förstod jag inte när jag var yngre. Nu har jag börjat inse att det är återhämtning och korta stopp som gör att man orkar i längden. Jag tror inte Roya haft möjlighet att göra några pauser alls. Inte på mycket länge. Lådorna från Stormsvalan blir tyngre.
- Rejin och Tella vet att de inte ska fråga för mycket. De är rutinerade. Det är för deras säkerhet också. Jag hade gärna pratat med Rejin, berättat allt, men det går inte. Inte just nu i alla fall.

14. Vilse.

När Rejin skulle påbörja uppstigning mot dagen var öppningen i ljudgläntan borta. Hon vände sig om, förvånad. Såg sig omkring och märkte det fanns verkligen ingen öppning här. Om hon bara tog det lugnt nu och andades. Snart hade hon sökt av hela närområdet. Hon gick en runda till och letade efter den stig som ledde bort mot Gryningsfloden. Tiden gick och Rejin började tappa orienteringen. Hon såg ljudskuggorna och gick åt det hållet hon antog att hon kunde finna öppningen.

Nawader stod på bron över Gryningsfloden och tittade ner vattnet som stråkade där under. Sen fortsatte Nawader raskt över mot dagen och satte sig att vänta på Rejin.

Det gick bara några minuter och sen förstod Nawader att något var fel. Det går inte att gå bakåt eller att ropa. Här råder natten och dagens lagar. Den som har lämnat klardrömmen kan inte vända tillbaka.

En stark oro växte i kroppen. Ante och Tella var före dem och Rejin hade gått sist. Tusen tankar for genom huvudet, Nawader började vända och vrida på allt som skett i klardrömmen. Hade det funnits nya dofter, nya klanger i ljudgläntan? Hade de följt alla säkerhetsreglerna?

Nawader sprang mot Antes hus som låg närmast. Knackade på dörren och klev in utan att vänta på att någon skulle öppna.

Mateja reste -

Rejin är kvar.
Vänta nu. Berätta. Vad är det här?
Rejin kom inte.
sig upp och såg allvarligt på Nawader.
Berätta. Vad såg och hörde du?
Allt var som vanligt. Jag förstår inte, sa Nawader. Är du helt säker, sa Mateja.
Kom, vi går och pratar med Havet.

Alla utom Nawader kunde höra skillnad på havet och Havet i Långbodvikas dialekt.

Nawader frös och gick med snabba steg mot Aivas hus. Ante var strax bakom. Så fort Aiva fått höra om Rejins försvinnande började en plan ta form. Någon måste ta sig till nattskogen och söka efter Rejin.

När en brobyggare får problem bestämmer de närmaste i laget vad som ska ske. Nawader såg blek och trött ut, men bestämd. Aiva tog ordet på sitt lugna vis.

- Då följer vi rutinen och bestämmer vem som går in och söker. Rejin är kvar och vi tror hon tappade riktningen när det var dags för uppstigning till dagen.

Tella svarade snabbt.
- Jag säkrar upp. Ante eller Nawader går in, de har befogenheterna som ensamanställda har.
- Det är bra, sa Aiva. Nawader eller Ante, vem av er?

Nawader reste sig genast.

- Jag går in.
- Följ luftsinnet. Tella och Ante hjälper dig. Ute och Eldin ersätter Rejin och dig på bron.

Aiva, Sander och Jinna skulle märka så fort Nawader, med eller utan Rejin, återvände till Gryningsträdgården. Det skapades vibrationer i drömtrådarna som visade att någon passerade där. De allra äldsta bland brobyggarna hade under livslång träning övat upp sina sinnen till förfinad känslighet som kunde uppfatta små nyanser.

När skymningen föll möttes Nawader, Ante, Tella, Ute och Eldin vid grinden som leder in till Skymningsfloden. Nawader var tystare än vanligt, det låg något tungt i ansiktet. Tella tog Nawaders arm och såg rakt in i de mörka ögonen.

- Det kommer att gå bra. Du har ett överlägset luftsinne. Du känner Rejin.

Nawader tittade åt sidan och rättade till den gröna säkerhetslinan av drömtråd. Den som är specialgjord för uppdrag längs tidshorisonten.

- Jag vet inte om jag känner Rejin, sa Nawader.
- Hon litar på dig mer än någon annan, sa Ante.

Ante dubbelkollade Nawaders utrustning. De tog ett kort farväl och gick in genom grinden. Tysta vandrade de vidare längs den slingriga vägen med lyktorna. Vid bron över Skymningsfloden gav de varandra en sista blick och här skulle deras vägar skiljas åt. Nawader gick över först, de andra kom efter och mellan dem fanns den gröna säkerhetslinan.

På den andra sidan bron råder en annan tid. Nawader följde sitt luftsinne. Här växte den djupa nattskogen vilken gjorde Nawader lugn till mods. Ljuden och dofterna, luftfuktigheten. Små och mellanstora drömbroar hängde mellan trädkronorna. Särskilt de små drömbroarna var Nawaders favoriter, ofta skapade av någon självlärd. De allra minsta nyttjades kanske bara av en enda person. Det kan vara lockande att ständigt få vara nära broarna i nattskogen. Många har blivit beroende av denna kraft, de kan inte riktigt släppa taget och återgå till dagen.

Nawader önskade att det fanns osynlighetsmantlar att använda för de rovdjur som strök omkring i dessa delar av det nattliga. Som den lilla bläckfisken som Jorne forskade om. Nawader rös men fortsatte framåt och intalade sig att det känsliga luftsinnet skulle varna i tid. Träden som växte här var höga. Nawader kände doften av ett myller men kunde inte se något. Nattdjuren skötte sig själva. Trädkronorna var en egen värld på hög höjd. Där levde vissa insekter som aldrig kom ner till skogsgolvet utan hade hela sin livscykel på höjden. Stigen sluttade fortfarande uppåt men där framme såg det ut att plana ut. Utan att märka det gick Nawader i riktning mot Timdalen.

Mitt i nattskogen finns Timdalen där tid och rum följer egna lagar. Här är det inte möjligt att göra en vanlig karta. Timdalen kan flytta sig i tid och rum. Det var lätt att gå vilse längs tidshorisonten där, något som drabbat många brobyggare. De som återvände från Timdalen var mer eller mindre märkta av händelsen efteråt, det kunde ta lång tid att återhämta sig. Några var märkligt nog helt opåverkade efteråt, men de var inte många.

Nawader gick sakta framåt och noterade varje rörelse och doft i skogen. Det var dimmigt och hade regnat nyss. Nawader fick en förnimmelse av att befinna sig i en björns dröm. Mosstäcka stenar låg här och var längs stigen som slingrade lätt uppåt. Nawader fortsatte stigande längs med en långsträckt ås. Bakom låg den gröna säkerhetslinan i Nawaders fotspår. Tid och rum gör att linan kan sträckas hur långt som helst. Det är bara att fortsätta.

Ante, Tella, Ute och Eldin utförde sina sysslor som vanligt men dämpat. De

reparerade en bro och tänkte hela tiden på Nawader och Rejin. När det var dags att återvända till dagen tog de med sig den gröna linan och följde säkerhetsrutinen.

Rejin insåg att något hade gått snett och att hon var vilse. Först satte hon sig ner för att vila och tänka. Hon kände inte igen sig alls, tröttheten blev tung. Hon reste sig igen för att inte bli alldeles dåsig. Om jag rör mig så håller jag igång, tänkte Rejin. Utan att veta det gick Rejin allt längre och längre bort från Nawader.

I en obestämd tidsrymd, kanske en evighet eller ett par dagar, vandrade de båda. Rejin var vilse. Nawader följde sitt luftsinne och hade säkerhetslinan till hjälp att hitta tillbaka.

Till slut fick Nawader upp ett drömspår. Han följde det på slingrande vägar och vidsträckta fält, över blå berg, upp längs dalgångar och så till sist in i en skog. Så kom ett tecken på att Rejin hade passerat precis här. Nawader hade lätta steg över marken, nästan flöt fram. Sökte av området med alla sinnen. Närvaro. Det var alldeles nära Timdalen, där gränsen är luftig.

Där fann Nawader Rejin som låg i den mjuka mossan. Nawader sprang fram, rädd att komma för sent. Nawader ställde sig på knä och kollade snabbt andning och puls, jo, det verkade som Rejin sov. Hon var blek.

- Rej, det är dags att vakna nu, sa Nawader och lade handen mot

Rejins kind.
Rejin svarade inte och fortsatte sova.

- Rej?
Nawader kände att Rejins händer var kalla, kanske hon hade legat här länge? Nawader tog tag om Rejins axlar och skakade henne lätt.

- Vakna. Rejin, du måste vakna nu!
Rejin hostade till och mumlade. Nawader tog sin ryggsäck och grävde fram en flaska.

- Här, ta lite.
Med Nawaders hjälp drack Rejin lite av det som fanns i Aivas flaska. Hon hostade igen. Sen tittade hon upp och såg frågande på Nawader.

- Vad gör du här? Sa Rejin.
- Kom upp, jag ska hjälpa dig. Vi går tillbaka nu. Nawader såg bekymrat på Rejin som verkade frånvarande.

- Vad vill du, sa Rejin.
- Vi kan gå en liten bit tillsammans, Rej, sa Nawader.

Rejin såg länge på Nawader utan att säga ja eller nej. Orden försvann innan de nådde munnen. Sen reste hon sig vingligt. Nawader tog hennes arm och de gick tysta bredvid varandra och det blev kväll. De rullade ihop sig nära och sveptes

in i djupvila. Rejin viskade att det var som en lodlinje inne i henne som strålade av mörker och ljus och orsakade ett hål bakåt ryggen. Nawader lyssnade och mindes. Drömfeber gör att det är svårt att andas, det ligger som en tyngd över bröstet.

Med hjälp av den gröna linan vandrade de hela vägen tillbaka till Gryningsfloden. Mycket långsammare än vanligt. Det tar tid att komma ikapp. Vid bron lät Nawader Rejin gå över först. Var för sig korsade de den biten där alla går ensamma.
När hennes gestalt försvann in i dunklet började Nawader själv att gå över. Nawader gick utan att stanna, och kände sig lättad att vara uppe i dagen igen.

När de var på gästarbetarbostaden såg Nawader hur trött Rejin såg ut. Sliten och smutsig i ansiktet.

- Hur mår du? Sa Nawader.
- Jag känner inte riktigt igen mig själv, sa Rejin.
- Jag märker en sak. Hamnskiftaren är inte här längre. Sa Nawader.

Rejin nickade sakta och såg lite förvånat på Nawader.

- Jag tror du har rätt, hamnskiftaren är borta nu, sa Rejin.

Rejin var för trött för att le, men något släppte.

Ante och Tella gick med stora steg till gästbostaden och knackade på. Nawader öppnade och de kramade om varandra.

15. Avig.

Rejin öppnade dörren och bjöd in Aiva att kliva på. Aiva såg på Rejin med ett varmt leende.

- Så skönt att se dig igen!
Det regnade ute och Aiva skakade av rocken utanför dörren innan hon gick in. Rejin hade tänt i köksspisen och de satte sig nära värmen. Rejin var trött efter allt och obekväm i sitt eget skinn. Hon kände sig osäker på vad Aiva hade kommit för att säga. De satt tysta en stund. Aiva tog fram ett kuvert ur sin väska, och lade det på bordet.

- Här. Du kan behöva något som stärker krafterna nu.
- Jo, jag är väldigt trött.

Aivas
- När du känner dig redo vill jag höra vad som hänt, sa Aiva. Men du

blick var så stark att Rejin inte orkade titta tillbaka.

kanske vill vila nu?

- Jag vet inte.
- Ja, jag förstår. Jag ska inte stanna länge. Men det är något jag behöver

veta, gärna nu på en gång. För din och allas säkerhet.

- Ja det är klart. Vi får hjälpas åt.
- Exakt. Jag träffade Jinna och Sander, vi vet att det är något som inte

stämmer. Det vore så värdefullt om du berättar om allt du var med om.

Och om du har någon aning om varför det gick snett och du gick vilse. Rejin reste sig för att lägga in mer ved. Hon hade lite svårt att andas, och hon behövde sätta sig lite längre bort från Aiva.

- Det är en sak som tyngt mig, sa Rejin utan att titta på Aiva.
- Ja? Vad?
- Jag har haft en fripassagerare, sa Rejin och andades djupt.

Aiva reagerade genast och satte sig upp och lutade sig fram över bordet.

- Berätta.
- Jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga.
- Ta din tid. Jag lyssnar, sa Aiva.
- Jag borde ha berättat tidigare. Men jag kunde inte. Det är svårt att sätta

ord på det.
- Ok.
- Jag har gjort ett misstag.
Aiva såg lugnt på Rejin. Rejin höll i en penna som hon rullade oupphörligt mellan tummen och pekfingret. Rejin kände sig skakig och det var tyst en stund.

- Jag vet att jag gjorde fel. Men jag ville så gärna se om det fanns något tecken, något meddelande i den hemliga brevlådan. Något nytt. Men det var tomt.

Aiva såg förvånat på Rejin.
- Så du har gått dit. När då?

Rejin suckade och skakade på huvudet.
- Jag vet att jag inte borde ha gjort det. Jag gick in ensam. Och när jag

återvände hade jag fripassageraren med mig, den måste ha känt doften

och hittat några trådar, klängt sig fast. En hamnskiftare.
Aiva drog ett djupt andetag och suckade ut luften på en lång utandning. Hon tittade ut genom fönstret.

- Jag borde ha förstått. Varför har du inte berättat förut? Du förstår väl att det här är precis vad vi försöker hindra till varje pris?
- Jag vet! Rejin reagerade med kraft och kände sig skyldig och obekväm. Det skavde inuti. En klump i halsen. Det gick trögare att andas. Någonstans inuti längs med linjen där ljus och mörker möts brände det åter till, som ett hugg. Det fanns så många frågor utan svar.

- Jag vet, sa Rejin igen. Jag skulle ha låtit bli från början att gå dit ensam. Om jag inte fått veta, om brevlådan kanske hade ett nytt meddelande. Jag fick så stark längtan, jag kunde inte motstå.
- Men Rejin! Du behöver inte be om ursäkt för något. Ingen klarar allt. Men säg mig, hamnskiftaren, vad hände?
- Hamnskiftaren är inte kvar.
- Kanske var det hamnskiftaren som stängde ljudgläntan till

Gryningsträdgården för dig. Det kan vara så.

Aiva sammankallade Jinna och Sander samma kväll. Jinna var arg och Sander var sorgsen. De var ledsna alla tre att Rejin brutit mot reglerna, gått in ensam. Fått med sig hamnskiftaren tillbaka och nu var den försvunnen.

- Det är för stora påfrestningar på dem, sa Sander.
- Oavsett vad, jag räknade med att Rejin skulle säga till innan det gått för

långt, muttrade Jinna.
- Jag tror inte hon insett det själv, sa Aiva.
- Och skulle inte du hålla ett extra öga på Rejin, sa Jinna till Aiva.
- Jo, jo, det har jag gjort så gott jag kan. Jag ska inte skylla på något. Jag

borde ha sett det.
- Jag tror dig, sa Sander. Vi blev alla överraskade över den stora ökningen

av drömningar. Av båtflyktingarna. Molnkörens svåra situation. Det kanske är vi som behöver förstärkning?

Så började en återhämtningstid. Rejin sjönk djupt ner i trötthet. Det blev svårt att få ordning på dag och natt för Rejin. För den som varit vilse i Timdalen kommer ofta en tid av förvirring. Tidsdysfori. Det allra svåraste är att komma tillbaka till sin rätta ålder. Rejin kände sig oerhört gammal. Insidan och utsidan satt inte längre ihop som det skulle. Till utseendet hade hon inte åldrats så mycket. Men på insidan hade hon blivit gammal.

Hon reste sig ur drömfebern efter och återupptog sitt arbete. Det var bara ett sätt att få dagarna att gå. Hon ville så långt bort som möjligt från dåtiden, och så nära framtiden det gick. Det här var alldeles ohållbart men det förstod hon inte själv just då.

16. Brus.

Det blev alldeles tyst i rummet. Rejin såg på de andra och hon kände en rysning ända upp i håret. Ante tittade bort. Tella mötte Rejins blick och satt tyst. Det gick att höra en knappnål falla och det kändes som en evighet. Tella var först med att bryta tystnaden.

- Jaha. Det som har hänt har hänt.
- Jag vill höra med dina egna ord, Rej, berätta varför? Sa Ante.
- Jag kan inte förklara, sa Rejin. Förlåt mig.
- Men försök, du har säkert funderat och tänkt, sa Ante skarpt.
- Nej, det här är inget förhör, sa Tella, låt det vänta lite. Tids nog ska vi få

mer helhet. Jag tänker på vår säkerhet nu. Och jag ser att vi får omgruppera oss för tillfället. För säkerheten på Stormsvalan, Och i det

nattliga.

Rejin kände vågor av skam fara genom kroppen. Nawader sa inget, men det var som vanligt.

- Men är det du Rej som har varit inne på Nattbiblioteket och tagit det som försvunnit, sa Ante.
- Nej, verkligen inte, sa Rejin med kraft. Hur kan du tro det om mig? Nawader flikade in för första gången i samtalet.

- Jag kan säga att Rej och jag har varit här på gästarbetarbostaden när det försvunnit saker från nattbiblioteket.
- Jag kan ändå inte känna mig helt trygg nu, sa Ante. Varför gick du in, Rej? Det är redan svårt som det är. Jag tar stora risker.

Rejin satt tyst

- Vi kommer inte längre just nu, sa Tella, kom så går vi till Hamnkrogen

och så släpper vi den här diskussionen för tillfället. Jag tror vi behöver något varmt i kroppen.

De satt en stund och det var dålig stämning i rummet, men till slut reste sig Nawader.

- Ja, kom, vi går dit. Det är bra om vi avrundar kvällen tillsammans. Ante var mörk i blicken och tänkte inte följa med.

- Gå ni. Jag går hem istället.

Allt var laddat och det var stora störningar i omlopp. Ante och Rejin pratade inte med varandra och de andra var olyckliga. En svärm med nattfjärilar flög förbi, drog mot söder och värmen. Isen la sig på Gryningsfloden.

17. Fragment.

Stormsvalan gungade sakta under himlen.
Ante började sitt pass. Medan han lät händerna vara sysselsatta for tankarna iväg. Han var besviken på Rejin. Rädd. Det oroade honom att det var så många störningar på samma gång. Isen som växte i Gryningsträdgården. Molnkörens utsatthet.
I en smygande förändring lockas man till att fortsätta som om allt var som vanligt. Fast det inte är det. Ante tänkte att han skulle gå igenom loggboken en extra gång. Han kunde ha missat något. Drömningarna skyddas av mörkret. De skickas ut i natten. Nattfjärilarnas vingar vibrerade runt dem och de förs med de nattliga strömmarna. Vidare ut på broarna i skydd av mörkret. Så smugglas drömningar mot gränsen.

Rejin var uppe på ett högt berg med milsvid utsikt. Hon följde stigen på en

fjällhed med krypande växter. Långt borta bredde skogarna ut sig. Med nyfunnen energi följde hon nattfjärilarna som visade henne uppåt längs dalgången. Kråkbär, mossa, stenar klädda med uråldriga lavar. Nattfjärilarna talade till henne på sina vingars språk.

Rejin gick längs med bergets södra sida. Hon lämnade den gamla Rejin bakom sig.
Hon blev alldeles tunnhudad som en nyfödd, fick svepa hjärtevärmaren tätare omkring sig. Hon lade sig ner på gräset och rullade ihop sig som en rävunge för att sova tills hon fått ny hud.

Nattfjärilarna väckte henne.
Det är ett stort arbete att växla över. Rejin blev mycket trött.
Nawader fortsatte att möta henne vid drömbroarna. Men på bergets södra sida var hon ensam. Bara hon och djuren.
Den första tiden överdagade hon på någon skyddad plats.
När kvällen kom fortsatte hon gå korta stycken. Hon kom sakta framåt. Hennes korta förflyttning märktes inte mot viddernas storhet. Det var så stort, vidderna så vida. Hon var bara för nära marken.
Det tar tid att ta av sig sin gamla hud och låta en ny växa fram. Det är inget man märker från dag till dag.
Nawader kunde se att Rejin kom framåt och visste att hon behövde sin tid att göra denna resa på sitt sätt.

För Nawader fanns det nio årstider. Rejin bad Nawader att berätta. Och Nawader berättade så att Rejin fick lust att resa sig upp och gå en bit till, fastän benen var så trötta. Långt där borta syntes en skogstjärn med blankt vatten omgivet av gult starrgräs. Bakom tjärnen en vägg av granskog i mörkt buteljgrönt.
Nawader berättade om de djur som hade sin hemskog här.
Det var vindstilla och träden speglades i tjärnen som en underjordisk skog. Upp- och nervända världen.

Hösten vände till vinter. Det föll snö.

Ryggen läckte luft.
Rejin gick mot sin framtid med stängda ögon och stängt hjärta. Mina ögons ljus. Mina ögons ljus.

Isen på Gryningfloden växte för varje dag.

18. Solo.

Nattbiblioteket låg tyst och ensamt efter dagens slut, alla hade gått hem för dagen. Det var alldeles kolsvart. En gestalt kom gående i mörkret längs den slingrande bygatan. Insvept i långrock med huvan uppfälld. Gestalten gick in i nattbiblioteket och stängde snabbt efter sig och sen blev det stilla. Inga ljus tändes i fönstren. Sanningen måste fortsätta att vara dold, och den som vandrade i natten gjorde vad som helst för att slippa sanningen. För alltid tyst. Alla gjorde sina val. Hade hemligheter. Smugglare gör olagliga saker, de får själva stå för sina val.

Ragnar var på väg att stänga Hamnkrogen. Trött i både benen och tanken. Hans vänner var osams, isen och mörkret växte dag för dag. Han kände inte längre den vanliga glädjen inför gästerna och det hände ytterst sällan. Tankarna drogs till nattlinjen i Nywaren, till barerna och musiken. Nawader var den enda som det gick att prata med och då sades inte så mycket, det var nog därför det var bra. Men Nawader skulle inte bli kvar så länge till, det var ett tidsbegränsat uppdrag med Stormsvalan. Snart skulle Nawader återvända till sitt uppdrag som broväktare i Fällan.

Sluta tänk på det nu, sa Rejin tyst inombords. Du kommer inte att lösa problemet genom att låta tankarna frysa fast också. Så pulsade hon vidare i snön, det var tröttsamt för varje steg sjönk hon ner till knäna. Då håller jag värmen i alla fall, jag får inte stanna upp. Framåt, hur trött jag än är i benen.

Marken var så hård i den starka kylan, det gav en känsla av att allt liv hade försvunnit. Nattfjärilarna. Deras vingars språk, vad hon saknade det när allt var fruset och snötäckt nu. En saknad som grävde sig in i benmärgen på liv och död. Sorg. Den starka kylan bet i kinderna, det var tungt att andas genom näsan och det bildades frost i håret av fuktig utandningsluft som frös till kristaller.

Broarna ska repareras, oavsett väder och vind, årstidernas växlingar. I det nattliga, där rör sig årstiderna i en mycket längre och helt annorlunda cykel. Vilket universum som styrde detta var en gåta sedan tidernas begynnelse.

Fortsätt framåt. När hon lyfte blicken för en stund såg hon hur vackra de snötäckta träden var. Trots allt fanns vackerheten. Om jag bara lyfter blicken lite. Men Rejin behövde också se var hon satte fötterna, och försöka läsa av landskapet som var så förändrat. Hålla riktningen. Inte på något sätt hamna

snett och rasa ner i Skymningsfloden. Dess starka krafter rann där nere på hennes högra sida någonstans, det var viktigt att hålla rätt på flodbanken, och inte börja rutscha ner i någon förrädisk snötäckt sluttning.

Bara genom nuets smala lilla öga kan man se en pytteliten bit av framtiden. Så är det vissa dagar. Man får försöka göra sitt bästa och gå en bit till. Aiva har många gånger sagt detta. Rejin hade bara inte lust att acceptera det i alla fall.

19. Tidsförkastning

Isen på Gryningfloden växte för varje dag. Det fanns fotspår på isen.
Tyst och i skydd av mörkret.

Korpen satt och väntade på Ante. Men Ante kom inte. Korpen väntade och spanade.
Aiva var hemma hos sig och ett snöoväder närmade sig ute på havet. Hon såg korpen landa utanför fönstret och gick ut. Hon satte sig på huk och såg in i korpens svarta pepparkornsögon. Sen lyfte korpen och flög.

Aiva och Jorne skickade ut efterlysning och drog igång sökandet. Tella organiserade alla som kunde hjälpa till och Hamnkrogen blev deras samlingspunkt. Det fanns inga spår efter Antes försvinnande. Det var det som var så skrämmande. Någon hade planerat att föra bort Ante, någon som kunde sopa igen alla spår efter sig.

Mateja var med de andra på Hamnkrogen, Reka satt i knä på Minja. Mateja var vit i ansiktet och hon sa det om och om igen.

- De har tagit Ante!

Roya gick till bokbinderiet för att prata med Enid och Mikala. Det blåste värre nu och snön hade börjat falla. Mikala stod och jobbade inne i rummet med det stora bordet.

- Har du sett Enid?
- Nej, inte sedan lunchtid. Hon sa att hon inte kände sig riktigt bra.
- Jag går hem till henne. Vi behöver samlas nu på en gång.

När Roya kom fram till Enids hus var ingen hemma. Roya gick tillbaka till Hamnkrogen. Aiva och Jorne var där nu, och de stod vid bardisken och pratade lågmält med Ragnar. De vinkade till sig Roya. Jorne var svettig av oro, hans väska var försvunnen.

Rejin hade ingen ro i kroppen. Nu ångrade hon sig att de varit osams. Rejin gick

varv efter varv och letade runt byn med adrenalinet som rusade i blodet. Hennes högsta önskan var att den här mardrömmen skulle ta slut och Ante skulle vara tillbaka som vanligt. Modet började sjunka och hon gick mot Hamnkrogen.

Nawader kom ut och gick rakt mot Rejin med en blick som Rejin inte kände igen.
- Vad är det?
- Jag känner lukten av mörkret.

Öronen slogs på och de lyssnade efter ljud i fjärran. Det hörde bara vinden som tog i.

- Kom, vi letar på norrsidan, sa Nawader.

På norrsidan av ön låg några bodar som inte användes så ofta numera. Där hade Ragnar redskapsbod och ett gammalt båthus. Dörren till redskapsboden stod öppen och svängde i vinden. Därinne hade det hänt något och alla saker låg i en enda röra. I jordgolvet såg de att någon hade ritat ett tecken med klacken på sin sko. Symbolen för de stängda territorierna.

20. Omskifte.

Rejin och Nawader sprang från norrsidan för att berätta vad de sett. När de kom in i Långbodvika satt korpen mitt på vägen och rörde sig inte ur fläcken. De stannade upp. Korpen pekade med ögonen och då såg de en gestalt i långrock med huvan uppdragen snabbt röra sig bort. Korpen visade dem att de skulle följa efter. Gatorna var slingriga och det var lätt att följa efter någon utan att själv bli sedd. Rejin kände pulsen som dunkade. Nu när Ante var borta var de mörka båtarna plötsligt så nära.

De gick snabbt i riktning mot nattbiblioteket. De såg hur figuren i huva skyndade sig i skydd av mörkret, och gick runt på baksidan av Nattbiblioteket. Allt blev tyst. De väntade en stund och smög sedan efter. Hela nattbiblioteket var nedsläckt. Rejin och Nawader gick tyst fram mot en dörr på baksidan, lyssnade efter ljud. Nawader kände på dörrhandtaget. Det var öppet. Nawaders luftsinne kände direkt var någon hade gått och spåren ledde fram till trapphuset och nedre våningen. Den undre korridoren var tyst och ingen var där, men Nawader såg på Rejin som nickade tillbaka. Nawader kände på luften att det var något som inte stod rätt till. De gick fram till dörren som ledde ner i undergrunden.

Samtidigt nere i hamnen var alla kvar på Hamnkrogen för att prata om Antes försvinnande. Ragnar gick ut vid köksingången och tände en cigarrett som han

brukade göra. På hustaket mitt emot satt korpen som lyfte och flög ner, rakt fram mot Ragnar. Korpen hade ett litet blänkande föremål i näbben. Korpen lade ner det på marken framför Ragnar. – Jaså, du har med dig en gåva till mig ikväll, sa Ragnar. Det var en liten bricka stor för en nyckelring, med ingraverade bokstäverna E.N.O.D. Utan nyckel. – Oj, det var bra att du hittade den här, sa Ragnar till korpen. Korpen såg upprörd ut. Ragnar fimpade och drog på sig en rock som hängde innanför köksdörren. – Jorne, kom och titta. Jorne tittade undrande på Ragnar.

Ragnar räckte den lilla brickan till Jorne som såg på den med förvåning, vände och vred på den, och tittade sedan upp med oro i blicken. Jorne kände med handen i fickan på rocken och blev alldeles blek i ansiktet. Så kände han igenom alla fickor han hade i kläderna och letade igenom både en och två gånger.

- Nyckeln är borta.
- Det kan inte vara möjligt! Utbrast Ragnar förskräckt.

Jorne var vit i ansiktet, efter det som hänt med Ante, och nu var både hans väska och nyckel borta. Nyckeln som ledde till nattbiblioteket där han förvarade det allra hemligaste. Väskan med hans egna anteckningar, och frön som skulle till Molnkören.

- Jorne, vi måste skynda oss till nattbiblioteket, sa Ragnar och tog tag med kraft i den förvånade Jorne.

Just då på nattbiblioteket började Rejin och Nawader smyga ner för trappen som gick ner i undergrunden. Råkall luft slog emot dem ljuset i Rejins lykta fladdrade. Nawader gick först och följde doftstråk i luften som en spårhund. Vid trappens fot öppnades den stora bergsalen med alla sina gruvgångar som slingrade sig ner i berget. Ingen av dem hade varit här förut. De kunde höra vattendroppar som föll från gruvgångens tak.

Och snart kunde de urskilja svaga ljud av steg längre fram. - Vem där? Ropade Rejin.

Stegen blev snabbare och hördes ännu tydligare. Nawader nickade åt Rejin att följa med framåt och de gick fort nu. Den som var framför dem hade inte tänkt stanna. Nu sprang de in i en gruvgång för att hinna ifatt.

- Vi är nära nu, sa Nawader till Rejin.
Rejin och Nawader stannade upp och stod och lyssnade på helspänn. Ett svagt ljud hördes från en sidogång och Nawader gick direkt in med Rejin tätt i hälarna. Där framme där gången svängde syntes ljusskenet av en annan lykta

och de förstod att jakten var över. De snabbade på sina steg och så såg de ryggen av gestalten längre fram i gruvgången.

- Stanna! Sa Rejin med bultande hjärta.
Hon hade inget att förlora. Gestalten vände sig om. De såg på varandra. Rejin och Nawader visste inte vad de skulle säga. Det var Enid. Hon såg på dem med flackande blick och sa inget. I ena handen höll hon Jornes väska.
Rejin och Nawader gick ett steg närmare för att se att allt stod rätt till. Enid backade undan.

- Enid, vad gör du här? Frågade Rejin alldeles förundrad. Enid sa inget.

- Se upp Enid! Bakom dig. Sa Nawader. Bakom Enid öppnade sig ett schakt rakt ner i berget.

- Enid, svara, vad är det som händer här? Sa Rejin. Du måste prata med oss.
- Om ni kommer närmare kastar jag väskan i schaktet, sa Enid med en pressad röst som de inte kände igen.

Så blev de alldeles stilla för ett kort ögonblick och varje andetag hördes. Enid stod med ryggen mot bergväggen bakom sig och väskan i ett hårt grepp mot bröstet.

– Stanna där, sa Nawader lugnt. Ge mig väskan, så går vi upp tillsammans. Enid skakade på huvudet. Så släppte hon lyktan och vände sig om mot schaktet och Rejin skrek – du gör det inte! Rejin rusade mot Enid som nu var nära schaktet med väskan i ena handen och en kniv i den andra. Enids ögon blev smala och hårda.

- Rör du mig så kastar jag väskan, väste Enid och riktade kniven mot Rejin. Varje rörelse kändes långsam. Rejin kände sig plötsligt stark och arg.

- Du gör det bara inte, sa hon med stadig röst till Enid och vek inte med blicken.
- Backa, sa Enid.
Rejin stod kvar. Den stora vreden vällde upp. Nawader ställde sig bredvid Rejin. Enid såg sig omkring och insåg att det inte fanns några andra vägar, på höger sida schaktet och på vänster sida Rejin och Nawader.

- Släpp väskan, nu! Sa Nawader.
Enid fick något vilt i blicken och gjorde ett plötsligt utfall rakt mot Rejin. Nawader gjorde en blixtsnabb rörelse för att komma åt kniven och Rejin duckade och tacklade Enid med axeln. Enid föll till golvet och Nawader snubblande, reste sig igen och sparkade kniven ur handen på den liggande Enid.

I tumultet öppnades väskan och allt föll ur i en enda oreda ner i schaktet och på avsatsen de stod på.

- Vad har du gjort, skrek Rejin.
Enid som fortfarande höll i väskan såg Rejin rakt i ögonen och i nästa ögonblick slungade hon väskan och det som var kvar i den över kanten. Ljudet av väskans fall ekade mellan bergväggarna och förstorades till ett dånande buller. I samma ögonblick gick en mullrande skakning av seismiska mått genom broarna.

Rejin och Nawader övermannade Enid, två mot en. Snart hörde de röster från gruvgången som kom närmare och de kunde urskilja Jorne och Ragnar.

- Vad är det som händer?
Jornes stora gestalt och sorgsna röst, i chock. Men det fanns inga svar fanns att få.
Jorne och Nawader tog med sig Enid och gick upp från bergrummet under tystnad. Ragnar gick fram till Rejin, hennes händer skakade. Blod rann från den högra handen men Rejin kände inget.

Enid ville inte säga ett ord. Hon fick vänta i ett låst rum på nattbiblioteket och de satte Jorne att vakta utanför. Nawader sprang för att hämta Aiva och Jinna. Rejin och Ragnar sökte igenom gruvgången innan de också tog sig upp. Ragnars ögon var fulla av krossad tillit. Han tittade på Rejins skadade hand.

- Du behöver få det här såret omplåstrat.
- Vem ska berätta för Roya och Mikala? Sa Rejin.
- Jag kan göra det, sa Ragnar.

Det gamla hålet i ryggen gjorde riktigt ont nu, det fick henne att gå väldigt långsamt, och luften kom inte ner i lungorna som den skulle. När hon stod på bron över Vikaån orkade hon inte hålla ihop längre, hon tog tag i broräcket och skrek ut i natten, - jag vill inte att det ska vara så här! Det mörksvarta vattnet under bron svarade inte. Det fortsatte rinna som vanligt. Ragnar visste att det inte fanns något han kunde göra just nu, mer än att vara där. Så släppte hon broräcket och fortsatte vidare med tårarna rinnande och gråten frigjord.

En ny misstänksamhet spred sig på ön och rykten tog fart. De hade hemligheter allihop. Men så som Enid lurat dem alla, det hade de inte kunnat ana.

Isen i Skymningsträdgården visade på spår.

Enid var ledsen och skamsen för att ha gjort detta, hon hade bortförklaringar som hon trodde på själv. Att det inte var så farligt när allt kommer omkring. Men Aiva sa som det var, att det Enid gjort verkligen gjorde stor skada. Jorne behövde se vad Enid har orsakat nattbiblioteket, att hon under en lång tid kunnat sålla ut och märka upp drömningar som hon förstört eller levererat till obehöriga.

Enid blev kvar i två dagar och fick sedan lämna ön för att bli utredd om sin hemliga verksamhet. Det viktigaste var nu att hitta Ante och föra honom i säkerhet. Det första kaoset hade sjunkit undan och nu började öborna inse vidden av vad som skett.

21. Oönskad ensamhet och oväntad gemenskap.

Rejin och Aiva satt på Hamnkrogen. Där satt de tysta en stund och lyssnade till ljudet av eldens djupa ton. Aiva lutade sig framåt och sträckte ut sina händer mot Rejins händer. Rejin lade händerna i Aivas och tänkte på hur mjuka det var, fastän de var väderbitna och skrynkliga nu.

Rejin såg rakt in i Aivas grå ögon och letade efter orden.

- Jag är inte så bra på minnesro, sa Rejin.
- Ge det tid.
- Jag vill inte glömma.
- Du kommer inte att glömma, allt kommer att finnas i ditt hjärta. Ibland finns det inga svar. Det tillhör hemligheterna, sa Aiva.

Ragnar och Nawader kom in genom dörren. De hängde av sig sina blöta ytterkläder och satte sig vid kakelugnen. När Rejin mötte Ragnars blick såg hon en bestämdhet som hon inte lagt märke till förut.

- Jag reser, sa Ragnar. Jag måste göra vad jag kan. Det är dags nu, jag har väntat lite för länge.

Det blev tyst en stund, ingen sa något, men Rejin såg på Aiva att hon visste.

- Det är bra, sa Aiva, då kan du vara vår kontakt i Nywaren framöver.
- Jag reser med Norrvind ikväll, jag ska bara hem och hämta väskan, sa

Ragnar.

Rejin och Nawader såg på varandra överraskade över att Ragnar skulle lämna ön, det hade det inte kunnat tänka sig. Aiva reste sig för att gå. De andra tre satt kvar en stund till, Rejin hade många frågor som hon ville prata med Ragnar om. Ragnar var lång i ryggen och såg ut att vara samlad. De samtalade lågmält ända

tills Ragnar reste sig och sa att det var dags att gå hem och göra det svåraste han gjort i sitt liv.

Aiva vände sig till Rejin och det fanns värme i hennes ögon.
- Låt Tella fara med Ute och Eldin, de ska söka efter Ante. Stormsvalan

seglar snart. Vi lämnar ingen av de våra. Rejin visste att det här var rätt.

- Du och Nawader får vaka över bron. Mera kan vi inte göra just nu.
- Litar du på mig? Sa Rejin.
- Ja, det som har hänt har hänt. Jag litar på att du säger till när det blir för

tungt.

Ragnar krängde på sig ryggsäcken, rättade till rocken så den inte skulle skrynklas under bärremmarna. Han tog väskan i handen. En hastig rädsla for genom kroppen. Sen tog Ragnar steget ut genom dörren. Det regnade ute. Han vände sig om och såg sin mamma Dagrun och sin pappa Harald stå med ytterkläderna på i hallen.
- - Nu blir du blöt, sa Dagrun.
- - Ja, om ni låter mig vänta här ute så blir jag ännu mer blöt, sa Ragnar med ett leende.

- Skynda dig nu, Harald, sa Dagrun, du ser väl att Ragnar står där och blir blöt.
- Jag är klar, gå ut du först, så fäller jag upp paraplyet över dig, sa Harald.
- Då går vi då, sa Dagrun.

Ragnar såg med kärlek och lite irritation på sina föräldrar. Det var skönt att ha tagit beslut. Efter alla dessa år. Han räckte ut sin hand mot sin mamma och tog hennes arm under sin. Harald gick bredvid och höll upp paraplyet så gott det gick över dem alla tre. Dagrun var kort och gick i mitten. Harald och Ragnar var ungefär lika långa, de fick luta in sina huvuden under paraplyet och bli blöt på halva ryggen. Harald försökte hela tiden sträcka paraplyet så långt mot Ragnars sida som möjligt.

- Har du med dig varma kläder nu, förmanade Dagrun.
- Jag har packat så bra, mamma, försäkrade Ragnar.
- Tog du termosen jag gjort i ordning till dig? Du glömde väl inte termosen? Sa Dagrun för tredje gången.

- Nej då, jag tog den på köksbänken. Tack kära du, sa Ragnar och klappade på sin mammas arm.

Hur skulle de vänja sig vid tanken nu på att Ragnar gav sig av på sitt? Ragnar, enda barnet. Deras ögonsten. Och Hamnkrogen skulle få söka ny medarbetare till våren. I början hade Harald känt att det kanske inte var någon mening att de fortsatte alls med Hamnkrogen utan lämnade över helt och hållet. Då hade Ragnar protesterat starkt och menade att Dagrun och Harald hade så lång erfarenhet och skulle verkligen behöva stanna och lära upp en efterträdare. För att lite senare trappa ner på sina egna insatser och låta någon yngre ta över.

- Pappa, kommer du att ta det här tillfället nu och göra andra saker? Du som har så många saker som du ville göra?
- Jo, det blir tid till en del annat nu. Men du kommer väl och hälsar på oss? Sa Harald.

- Det gör jag. Så länge vindarna blåser och verktygen håller. Sa

Ragnar.
Ragnar tittade på sin pappa och kunde inte riktigt säga om det var regn i ansiktet eller om det var tårar på kinderna.
När de var nästan framme vid kajen satte Dagrun de höga klackarna i marken och stannade tvärt och tryckte Ragnar bort från sig. Hon tittade på Ragnar med förebrående blick. Ragnar blev förskräckt och backade något steg.

- Mamma, det kommer att bli så bra det här, sa Ragnar med lite ostadig röst.

- För dig ja! Men hur ska det gå för oss här utan dig? Sa Dagrun.
- Men så kan du inte säga nu, sa Harald med kraft till Dagrun. Vår son ska så klart göra sin resa, och någon dag måste det ske. Det vet du.

Harald hade höjt rösten på ett sätt som Ragnar knappt kunde minnas att han hört tidigare. Den alltid godmodige Harald blev mycket sällan upprörd. Men nu var ett sådant tillfälle. Hans ögon brann. Dagrun såg ut att bli kortare än hon egentligen var.

- Förlåt. Förlåt mig. Jag menade inget illa, sa Dagrun. Jag är bara så orolig för hur allt ska bli. Du har alltid funnits här med oss.
- Är du säker på det mamma, sa Ragnar. Nog fanns det väl en tid innan jag föddes? Du och pappa åkte till Nywaren till de bästa restaurangerna, gick ut och dansade på kvällen. Visst var det så? Nu har ni möjligheter till att göra lite vad ni vill igen, även om det är mer stillsamt.

- Jag vet inte om jag har kvar den lusten, sa Dagrun och såg eländig ut.
- Men tror du inte det kommer tillbaka, mamma? Jag ska berätta för dig om hur jag har det i Nywaren, och ni kan också komma och hälsa på mig. Eller hur? Till våren, mamma?

22. Avsked och hemkomst.

Vågorna rullade och havet var stort och mörkt, endast närmast kajen blänkte det lite ljus på vågtopparna. Inga stjärnor syntes på himlen, och ett kallt fuktigt väder med grå moln låg över ön. Vägen mot hamnen var regnblank med glitter av ljusstänk från husen bredvid.

Rejin och Nawader avvaktade lite på avstånd för att inte störa de tre.

Mamman syntes nu springa med korta, vinglande steg ner mot landgångsbryggan. Pappan med paraplyet kom tätt efter med sin lite stela gång. Väskan och ryggsäcken stod på bryggan och Ragnar var klar att resa. De sträckte ut sina armar och stod sedan i omfamning alla tre. Länge.

En topplanterna tändes på Norrvind. Ur skuggorna syntes Jinna, som klev upp på bryggan från båten. Ragnar, mamman och pappan släppte taget om varandra.

Rejin och Nawader som sett den lilla familjens avsked gick nu ut på bryggan och tog farväl av sin bästkamrat. Ragnar log och Rejin kunde se i hans blick att allt var klart nu. Rejin log tillbaka och viskade:

- Du kommer att dansa så benen går av. Nywaren väntar på dig. Du hittar hemmahamnen.
- Vi ses igen, sa Ragnar och log.

Ragnar hade tårar i ögonen. Sedan lyfte de båda sin öppna högra hand med fingertopparna mot himlen, lät handflatorna mötas och sedan mjukt slutas hand i hand. Nawader och Ragnar hälsade varandra på samma sätt och stod tysta en liten stund.

Ragnar och Jinna klev ombord. De vinkade när Jinna lossade förtöjningarna. Så gled Norrvind sakta ut från bryggan. Topplanternan gungade lite. Vinden tog tag i segel och båten fick fart. Den lilla ljuspunkten i toppen på masten kunde följas med blicken, först långsamt, sedan lite fortare. Ljuset blev allt svagare i styrka tills det blev mer som en flackande stjärna. Sen var den borta. De två under paraplyet stod kvar ända tills ljuset var helt borta. Då vände de om och gick arm i arm samma väg som de kommit.

Rejin tog ett djupt andetag, släppte ut luften och hålet i ryggen var mindre. Bredvid henne stod Nawader och såg ut över havet. De var blöta i håret. Regnet

hade minskat, det verkade bli omslag.
De hade varit med om så mycket de senaste dagarna, de såg på varandra och tänkte på helt olika saker. Det var dags att ta ett steg tillbaka och inse vad som hänt. Gråta en stund för det som var förlorat. Men sen, vi har mycket framför oss som ska göras. Vad som än sker. Så nickade de till varandra att börja gå tillbaka till gästarbetarbostaden. Månen kunde anas bakom molnen. Rejin såg upp mot himlen och i en glipa kunde hon se en ensam stjärna med svagt ljus. Kroppen värkte. Fastän avskedet hade gått ganska bra kände hon en oro.

Elden sprakade i vedspisen och värmen steg i köket på arbetarbostaden. Det risslade från en stor kastrull med lock på spisen. De tände stearinljus för att mota undan det kompakta mörkret ute. Nawader vankade lite rastlöst i köket.

- Kan du sätta dig, vad är det? Frågade Rejin.
Nawader drog ut en stol och satte sig utan att säga något först. Såg på Rejin med en svårtolkad blick. Så började orden komma, långsamt.

- Jag ser... lite klarare... nu.
- Ser vadå, frågade Rejin.
- Efter allt som hänt med Ante, nattbiblioteket, Enid. Det har kastat omkull

allt. Så kände jag för första gången på länge att jag hör till. Här. Här på ön. Fast jag inte är som ni. Hemskogen får vänta. Fällan får vänta. Jag ska bli här. Det dagliga, det nattliga.
- Är du säker? Har du hemundran? frågade Rejin.
- Jag vet att jag är annorlunda, men jag tror jag har hittat min hemmahamn,

sa Nawader.
- Vad fick dig att ändra dig, frågade Rejin.
- Många små steg, tror jag, sa Nawader och såg oviss ut.

Så satt de tysta en stund, Rejin kände sig både rädd och glad på samma gång.

- Hur kunde Enid göra så mot oss? Sa Rejin.
- Ja. Vi var i samma lag. Och det kan hända ändå. Roya och Mikala har det

inte lätt nu, sa Nawader.
- Men jag vet inte om jag kan hitta tillbaka till mig själv, sa Rejin.
- Jo, du kommer att göra det, jag har redan sett det. Vid bergrummet. Jag

såg ditt ansikte. Du hittade din ilska där, sa Nawader.
- Ja, det var som att Enid skulle kasta bort mina sista minnen av tiden innan

det hände. Då kom stora vreden, sa Rejin.
- Jo, sa Nawader. Ilskan är din skiftnyckel.

- Men nu är ännu en av våra försvunnen. Jag vet inte om jag klarar av det en gång till. Speja är vid världens ände. Och var är Ante? Inget är så svårt som väntesorg. Hålet i ryggen. Jag är ledsen för det som hände, att jag svek Ante när jag gick in ensam, att vi var osams innan han försvann.

Rejin kände skuldkänslorna och spjärnade emot.

- Jag önskar att allt det här inte hade hänt just mig. Hur kunde bron rasa? Sa Rejin.
- Du ville göra något fast du inte kunde, sa Nawader. Väntan är svårast.

Rejin sträckte sig och öppnade en kökslåda. Hon tog fram ett litet brunt papperskuvert. Så tog hon Nawaders hand och sa, nu måste du blunda! Rejin hejdade sig en aning bara för att se hur Nawader blundade och undrade. Hon såg på Nawaders hand. Hon såg den olivfärgade hyn, väderbiten och med skrapmärken. Hon lät sina fingrar känna försiktigt över ärrens linjer. Hon kände värmen från Nawader. Sen la hon kuvertet i Nawaders hand och sa, nu får du titta!

Nawader såg frågande på henne med sina bruna ögon.
- Det är frön från Molnkören som jag lyckades samla upp från golvet i bergrummet.

Nawader log och lyste med hela ansiktet. Ögonbrynen åkte upp i en glad förvåning.
- Jag trodde allt var förlorat, men du hittade några, sa Nawader.

- Ta dem till skogen vid Gryningsfloden. Där mellan dröm och vaken. Där bor sångerna när vi inte sjunger dem. Drömvävarna vibrerar av toner.

Rejin log och kände sig varmare. Hon reste sig och gick ut i hallen och drog på sig de stora stövlarna och långrocken. När hon kommit ut och ögonen började vänja sig vid mörkret såg hon den stora stjärnhimlen.

Isen på Gryningfloden blev tunnare och tunnare, till slut var det bara kvar en tunn skiva och därunder strömmade det svarta vattnet. Små bubblor for fram under isen. En kort tid därefter sköljde isen. Tövädret hade kommit. Rejin och

Nawader gick mot bron under tystnad. Med sig i en ryggsäck hade de nio drömningar som kunde räddas från katastrofen med väskan.

Molnkören väntade. Deras hemliga utsände kom gående emot dem vid brofästet. Rejin vände sig mot Nawader och Nawader såg på Rejin med ett tyst samförstånd. De var lättade att äntligen få överlämna drömningarna som fanns kvar, även om det var bara en bråkdel av vad de haft från början. Dessa nio drömningar blev nio nya sånger som sjöngs först av Molnkören, sedan av fler och fler, de spred sig som vågor i ett gräshav.

Search This Blog

Stormsvalan

Berättelsen om Stormsvalan

Comments

Post a Comment

Popular Posts

25 nov - 1 dec 2019 Sagoberättelsen har blivit här och nu: nanowrimo