Tolfte veckan på KMH
12-18 november
Varje dag läser jag igenom den dagens text från NaNoWriMo 2016. Redigerar, funderar. Märker att det tar på krafterna.
Börjar dagen med kohorn i skogen med hundarna.
Övar sång, register uppåt och neråt.
Väldigt bra att träffa Gunilla Wänn och få prata om konsten och livet, hennes arbete och mitt. Vi har en hel del att dela. Känns väldigt hoppingivande att se hennes energi och kraft, hon är en Aiva! En Tella! Den glädje hon sprider, positivare människa får man leta efter. Kvinno-kontakt, det är så enkelt att komma till kärnan med allt när jag träffar en intressant kvinna som hon. Hennes vackra hem. Att hon fixar så mycket med hemmet. Vackert, konstnärligt.
Rep med Svante S som spelar cello. Han ska vara med på min lunchkonsert.
Föreläsning med kompositören Kim Hedås, intressant att hon gjort en komposition för en gångbro i Malmö, stycket heter Via.
Långpromenad med heltonskalan Sai.
Nordegren och Epstein: Intervju med Jacob Mülrad:
L: Vad vill du uppnå rent konstnärligt med att upprepa saker?
J: alltså för mig är upprepningen en viktig del av mitt musikskrivande, jag tror, alltså, det rituella ligger någonstans i upprepandet. Min musik är litegrann som riter och dom är som böner. Som egentligen inte anknyter till någon specifik religion. Utan musiken är min religion. Det jag vill uppnå med repeterandet är dom olika ljuden som kommer fram genom att man konsekvent har använt ett ord på dom här olika språken. Helt plötsligt får man ett spektrum av olika ljud som går in i varandra.
32 röster, kör.
L: Någongång har du sagt att man kan försätta sig i ett särskilt tillstånd genom att lyssna på din musik, vad är det för ett tillstånd?
J: Det tror jag verkligen har med tid att göra. Det är väl nån sorts , ett tillstånd där man känner att man…på nåt sätt kanske…kommer ur från sig själv, bort från sitt ego, bort…det kanske låter lite extremt, men jag kan tycka att när jag hamnar, så djupt in i musiken som möjligt så känner jag nån sorts likgiltighet, alltså där jag varken känner lycka eller olycka, där jag känner mig varken glad eller ledsen, det är en nollpunkt som jag känner att den är viktig för mig, som påminner om ett tillstånd som man uppnår när man går i meditation.
Nu har mina nya pressbilder kommit, som ligger mer i linje med brobyggarna från Vändra.
Varje dag läser jag igenom den dagens text från NaNoWriMo 2016. Redigerar, funderar. Märker att det tar på krafterna.
Börjar dagen med kohorn i skogen med hundarna.
Övar sång, register uppåt och neråt.
Väldigt bra att träffa Gunilla Wänn och få prata om konsten och livet, hennes arbete och mitt. Vi har en hel del att dela. Känns väldigt hoppingivande att se hennes energi och kraft, hon är en Aiva! En Tella! Den glädje hon sprider, positivare människa får man leta efter. Kvinno-kontakt, det är så enkelt att komma till kärnan med allt när jag träffar en intressant kvinna som hon. Hennes vackra hem. Att hon fixar så mycket med hemmet. Vackert, konstnärligt.
Rep med Svante S som spelar cello. Han ska vara med på min lunchkonsert.
Föreläsning med kompositören Kim Hedås, intressant att hon gjort en komposition för en gångbro i Malmö, stycket heter Via.
Långpromenad med heltonskalan Sai.
Nordegren och Epstein: Intervju med Jacob Mülrad:
L: Vad vill du uppnå rent konstnärligt med att upprepa saker?
J: alltså för mig är upprepningen en viktig del av mitt musikskrivande, jag tror, alltså, det rituella ligger någonstans i upprepandet. Min musik är litegrann som riter och dom är som böner. Som egentligen inte anknyter till någon specifik religion. Utan musiken är min religion. Det jag vill uppnå med repeterandet är dom olika ljuden som kommer fram genom att man konsekvent har använt ett ord på dom här olika språken. Helt plötsligt får man ett spektrum av olika ljud som går in i varandra.
32 röster, kör.
L: Någongång har du sagt att man kan försätta sig i ett särskilt tillstånd genom att lyssna på din musik, vad är det för ett tillstånd?
J: Det tror jag verkligen har med tid att göra. Det är väl nån sorts , ett tillstånd där man känner att man…på nåt sätt kanske…kommer ur från sig själv, bort från sitt ego, bort…det kanske låter lite extremt, men jag kan tycka att när jag hamnar, så djupt in i musiken som möjligt så känner jag nån sorts likgiltighet, alltså där jag varken känner lycka eller olycka, där jag känner mig varken glad eller ledsen, det är en nollpunkt som jag känner att den är viktig för mig, som påminner om ett tillstånd som man uppnår när man går i meditation.
Nu har mina nya pressbilder kommit, som ligger mer i linje med brobyggarna från Vändra.
 |
| Fotograf Maja Kristin Nylander. |
Comments
Post a Comment