Masterkonsert ett.

Konsert 181218 i Milstein.

Bron emellan dröm och vaken.

Av Eva Rune 

Traditionell musik från de yttre avlägsna öarna.

Med

Eva Rune - röst

Alva Granström  - röst

Annika Hammer - röst

Katarina Söderlund - röst

Svante Söderqvist - cello

Himlen var regntung och kvällen kall. 

Ljusen i mörkret reflekterades 

i tusentals vattendroppar. 

Det var rusningstrafik 

vid en av drömbroarna i staden. 

De kände igen varandra direkt 

trots att de aldrig förut träffats. 

Det blir så när människor 

från de yttre avlägsna öarna möts. 

Hon hade sett hennes osynliga vingar.

Tidigt nästa morgon samlades brobyggarna

medan det ännu var mörkt. 

De gick ombord på Stormsvalan 

och gled ljudlöst ut ur hamnen. 

Reflekterar.

Lina Nyberg bad mig bjuda in medmusiker till mina sånglektioner, att någon kommer utan att vi förberett oss eller repat, och där i stunden delar jag mitt material med dem och vi improviserar ihop. Först kändes detta lite kaotiskt för mig som uppskattar mer ordning och förberedelse, men sedan nappade jag på idén. Nina Grigorjeva, Annika Hammer och Svante Söderqvist blev de personer som kom med i detta. En lektion helt vokal, Nina, Annika och jag. Vi gjorde en testversion av sngen Gammal drömvävarsång, även kallad Loujain.

Senare en annan lektion då Svante kom med, och vi improviserade runt sången Stormsvalan. Det finns flera olika repetitionsinspelningar gjorda när Svante och jag spelar och sjunger. Jag gick in i dessa inspelningar och lyssnade och valde hur vi skulle ta det hela vidare, vad jag ville lyfta fram och vad som kunde rensas bort i musiken.

En annan viktig influens jag plockade upp från Lina är helhetsgreppet på sångskapandet. Att välja bilder och foton som representerar sångerna. Att använda post-it-lappar och forma varje sång för sig och sedan även storformen på konserten, låtordning. Energiflöden syns tydligare, att bygga upp stämning, att nå fram till dynamik. Jag ville aldrig göra strikt noterad musik med mycket notläsning och partitur, utan istället komma fram till bästa möjliga sätt att inviga mina medmusiker i min musik, via gehörsbaserad utlärning. Improvisation är hela tiden ett viktigt element, det skapar den lekfullhet jag är ute efter, och dialog, manar oss att lyssna. I min roman låter jag romanfigurerna använda sången som ett arbetsredskap att bygga drömbroar, och det sker när de är förenade i sin sång.

Genom god hjälp av Christofer Elgh och hans metoder i musikskapande har jag kunnat förtydliga gestalterna, hur de äger egna röster. Vikten av ett ljudlandskap för dem att framträda emot. Bakgrund - förgrund. Nawaders blåsiga röst, det var bra att få respons på mitt arbete med att utforska Nawaders röst, och hur luftljuden är centrala för den gestalten.

Till den första konserten fick jag pröva koreografi tillsammans med Ami Petersson Dregelid. Vi forskade kring Nawaders skogstillhörighet, som blev slingrande roterande rörelser. Det var viktigt för processen men användes inte på scen, jag hade för kort tid att verkligen införliva koreografi. Det som blev använt var en rörelse kopplad till Loujain-komp, i sången Gammal drömvävarsång, och jag tycker det blev bra så som jag hade tänkt mig. Rörelsen syftar till att sätta igång drömbrobyggandet, öka trycket, och rörelsen kan avslutas när trycket uppnått den punkt det ska ha. Att vi var fyra sångare som gemensamt gjorde samma rörelse gav kompletterande bild av vad vi gör när vi sjunger, sång - rörelse integrerat. Vi provade också ny placering för varje av de fem sångerna som ingick i lunchkonserten, som illustrerade sångernas karaktär. Fem sånger spelades i ett svep, som en enda lång komposition.

1. Nawaders sång - Nawader är ensam på en a scenkanten, de andra står med slutna ögonlock, vilket är vad sången handlar om, när Nawader blundar ser, känner, hör, drömmer hen skogen.

2. Gammal drömvävarsång - fyra sångare och en cellist, alla placerade i vid, lätt böjd, halvcirkel. plats för armarnas rörelser rakt ut åt sidorna, därav stort utrymmen mellan oss. Vi har möjlighet att se och höra varandra, vi improviserar och behöver vara lyhörda att ta och ge impulser.

3. Blekt ljus - jag går närmare Svantes position, eftersom han sitter på en stol så är han den enda fasta punkten. Vi gör denna sång som duo.

4. Stormsvalan - jag sjunger lead, introducerar första ropet, gör dig redo! Vi förflyttar oss till halvcirkel igen, fortfarande med kontakt mot Svante, alla är med i denna sång. Improvisation en viktig del, den är mer som konceptmusik, jag tar ledartröjan och introducera övergångar till nya moduler i sången. Denna sång ska illustrera stress, kaos, bestämdhet, den stämning som kan råda på ett räddningsfartyg på Medelhavet som undsätter båtflyktingar.

5. Fågelfri - a capella. Vi fyra sångerskor bytte position till rakt led längst fram emot scenkanten. Rak sång. Rak stark dynamik.

Vi hade vid detta tillfälle head set mikrofon, vilket var helt avgörande för att vi skulle kunna laborera med positioner på scen.

Milsteinsalen har ett jättebra visuellt intryck, blått och vågor på väggarna. Passar bra med tanke på att det rör sig om sjöfolk i min berättelse.

När jag tittar igenom videodokumentationen ser jag att det ofta blir för långsamma övergångar mellan positioner, ett skridande hit eller dit, där måste det till lite fart, målmedvetenhet. Videon har inte heller fångat upp en del stämningar i rummet, jag har hört från publik att de var väldigt berörda, tårar kom. Men när jag ser videon får jag inte någon känsla för att detta skulle kunna ske. Kanske det är för min egen roll i det hela som upphovskvinna, mina kritiska glasögon eller min variant av asperger och det komplexa att ta till sig vad andra känner? Om jag ser en dokumentationsvideo blir jag lite besatt av att först och främst bara acceptera det jag ser utan att döma hårt.

Nu har jag sett videon ihop med Ami och vi har sett oändliga möjligheter att jobba sceniskt med positionerna, många bra idéer men det krävs att vi kan få tid och pengar att jobba in i det på djupet. Kanske residens på ESI?

Christofer E och jag har sett videon, han har sina tips och bra feed back, jag blir väldigt inspirerad att jobba vidare med luft-temat, att det kan ligga på cello också, och långa toner kan vara som golv på dessa drömbroar. övergångar. Transformationer.

Mina medmusiker har fått brev med frågor från mig, med svarskuvert. Alla utom Svante har skickat tillbaka svar till mig. Frågor om hur de upplevde konserten och repetitionerna innan. Brevet:

Mitt varmaste tack för att få utforska musiken i Bron emellan dröm och vaken tillsammans med dig! För vår fortsatta process är jag nyfiken på vad du tänker om dessa frågor. Skriv, rita, använd baksidan av papperet om du vill.

Med vänliga hälsningar, Eva Rune

1. Berätta gärna om någon, några visuella reflektioner/bilder den här musiken har gett dig.

2. Hur upplever du blandningen mellan fastlagda sekvenser och mer improviserade delar av musiken?

3. Vad skulle drömbroar vara för dig? Begreppet drömbro behöver inte vara så snävt definierat. I musiken och/eller generellt.

4. Jag drömmer om att vi som grupp kan få några betalda residensdagar att jobba med musik och enkel koreografi, utnyttjande av rummet som förstärkning till musiken. Skulle du tycka det vore roligt att delta?