Dreampunk Drömpunk
Vad händer om jag har queernature som bollplank för vad jag vill säga?
Queernature skriver om Dreampunk, det var ytterligare en gemensam nämnare....
Queernature lyckas här beskriva mörkskuggorna på ett tydligare och bättre sätt än vad jag lyckas med. Kampen blir så mycket tydligare. Sorgen att vara i den sjätte stora utrotningstiden.
Är det två helt olika spår?
Mitt spår, att hitta nytt liv efter förlust (av identitet). Depressionen är min kamp, den skugga jag kämpar mot.
Queernature dreampunk spår: "We are going to dream the most liberational dreams in that shadows of yours."
Min domän är mellanrummet mellan sömn och vaken.
Vad behöver sägas? Nykomponerad folkmusik. Enkelt så. Eller mer förklarande att jag provar mina musikaliska idéer på en fiktiv värld. Allt bottnar i en berättelse om de yttre avlägsna öarna där brobyggarna har sin hemmahamn. Om ljusglimtar i en mörk tid. Om ett arbetslag som kan klardrömma tillsammans där de tar emot drömtrådar och väver dem till drömbroar.
”Ni har varit där, vid drömbroarna, jag vet det.”
Drömmen om hemmahamnen, i en mörk och orolig tid.
Jag borrar ner mig i dröm-perspektiv. Nattdrömmar, dagdrömmar. Drömfeber. Mardrömmar. Drömpunk. Jag föreställer mig att besättningen på Stormsvalan är skickliga klardrömmare. Dock måste de vara försiktiga att inte drabbas av drömfeber som är en allvarlig och reell fara för den som arbetar med drömkraften. Nawader hjälper Rejin ur drömfeber.
Ska jag ge dem förkunskapen om att det handlar om sökandet efter det nya livet, ny identitet, efter förlust. Den livskris som kommer när en nära anhörig försvunnit utan att vi vet vad som hänt. Hur det är för dem som står kvar med frågorna. Stormsvalan är båten som rycker ut under kaos, för att hjälpa och rädda det som kan räddas. Rejin, Nawader och Tella reagerar på olika sätt inför det som har hänt. De måste fortsätta sitt uppdrag att köpa den nya båten Unelmoida, och de ska segla hem igen.
Ska jag ställa en tom stol på scenen som representerar det förlorade?
Hur mycket behöver publiken veta om drömvävare, detta mikroskopiska väsen som finns i oändliga mängder på den andra sidans hav. Hur de spinner trådar av dröm-lin som sedan ska vävas och flätas till hängbroar för fantasi och drömmar.
Hur ska jag skriva den här musiken så det går att förstå utan att jag berättar det rent privata?
Vad är det som gör att poesi tillåter läsaren eller lyssnaren att fritt tolka och gå sin egen väg i förståelsen? Men i vissa fall kan en lyssnare känna sig bortglömd och vilse i vad som berättas. Jag vill berätta i sagoform och låta berättelsens gestalter leva ut det som sker, ungefär som Tove Jansson lät figurerna i mumindalen tala i hennes ställe. Berätta om livet. Så vad kan Rejin, Nawader och Tella berätta om livet?
Vad är det brännande som de ska säga?
Skriv det som bränner mest.
Rejin har sina mardrömmar där hon på olika vis förlorar Speja ur sikte, hon försvinner från Rejin. Det kan också gälla mardrömmar att Rejin är tillbaka till en tid och plats, en båt och en besättning som hon vet är skadlig för henne, att hon behöver lämna det uppdraget. Men Rejin känner skuld att bryta kontraktet så det ska drabba Speja. Det här är drömfeber för Rejin under många kommande år, det är oerhört svårt att släppa och gå vidare. Numera är Rejin på Stormsvalan och seglar med Nawader och Tella, Ante och ibland Joar. De är ett bra team. Under sömnens gång bearbetas något mycket djupt och smärtsamt i Rejins undermedvetna, och det skapar en så stark hetta att det stiger upp ånga till ytan i hennes medvetande som blir synlig på huden för Nawader som ser Rejin sova och drömma. Nawader förstår att Rejin har en arbetsskada som kan göra det farligt för henne, och att hon måste komma till en punkt där det blir fred med det förflutna. Kanske måste Rejin släppa ut all ilska och sorg innan hon verkligen kan förlåta. Förlåtelse är platsen där striden är över och kampen kan börja.
Drömpunk.
Queernature.
Chthulucene.
https://wiki.p2pfoundation.net/Chthulucene
Another important aspect of “partial and robust biological-cultural-political-technological recuperation and recomposition” in the Chthulucene
is the practice of mourning of irreversible losses, such as extinct species (Haraway, 2016b).
Indeed, in the wake of the so-called Sixth Great Extinction, we are hearing very little about the species that are going extinct throughout the world on an almost daily basis. Haraway joins van Dooren in his proposition that
“mourning is intrinsic to cultivating response-ability” (Haraway, 2016b). “Mourning is about dwelling with a loss and so coming to appreciate what it means, how the world has changed, and how we must ourselves change and renew our relationships if we are to move forward from here. In this context, genuine mourning should open us into an awareness of our dependence on and relationships with the countless others being driven over the edge of extinction... The reality, however, is that there is no avoiding the necessity of the difficult cultural work of reflection and mourning. This work is not opposed to practical action, rather it is the foundation of any sustainable and informed response”
(van Dooren & Rose, 2015; emphasis in original).
Queernature skriver om Dreampunk, det var ytterligare en gemensam nämnare....
Queernature lyckas här beskriva mörkskuggorna på ett tydligare och bättre sätt än vad jag lyckas med. Kampen blir så mycket tydligare. Sorgen att vara i den sjätte stora utrotningstiden.
Är det två helt olika spår?
Mitt spår, att hitta nytt liv efter förlust (av identitet). Depressionen är min kamp, den skugga jag kämpar mot.
Queernature dreampunk spår: "We are going to dream the most liberational dreams in that shadows of yours."
Min domän är mellanrummet mellan sömn och vaken.
Vad behöver sägas? Nykomponerad folkmusik. Enkelt så. Eller mer förklarande att jag provar mina musikaliska idéer på en fiktiv värld. Allt bottnar i en berättelse om de yttre avlägsna öarna där brobyggarna har sin hemmahamn. Om ljusglimtar i en mörk tid. Om ett arbetslag som kan klardrömma tillsammans där de tar emot drömtrådar och väver dem till drömbroar.
”Ni har varit där, vid drömbroarna, jag vet det.”
Drömmen om hemmahamnen, i en mörk och orolig tid.
Jag borrar ner mig i dröm-perspektiv. Nattdrömmar, dagdrömmar. Drömfeber. Mardrömmar. Drömpunk. Jag föreställer mig att besättningen på Stormsvalan är skickliga klardrömmare. Dock måste de vara försiktiga att inte drabbas av drömfeber som är en allvarlig och reell fara för den som arbetar med drömkraften. Nawader hjälper Rejin ur drömfeber.
Ska jag ställa en tom stol på scenen som representerar det förlorade?
Hur mycket behöver publiken veta om drömvävare, detta mikroskopiska väsen som finns i oändliga mängder på den andra sidans hav. Hur de spinner trådar av dröm-lin som sedan ska vävas och flätas till hängbroar för fantasi och drömmar.
Hur ska jag skriva den här musiken så det går att förstå utan att jag berättar det rent privata?
Vad är det som gör att poesi tillåter läsaren eller lyssnaren att fritt tolka och gå sin egen väg i förståelsen? Men i vissa fall kan en lyssnare känna sig bortglömd och vilse i vad som berättas. Jag vill berätta i sagoform och låta berättelsens gestalter leva ut det som sker, ungefär som Tove Jansson lät figurerna i mumindalen tala i hennes ställe. Berätta om livet. Så vad kan Rejin, Nawader och Tella berätta om livet?
Vad är det brännande som de ska säga?
Skriv det som bränner mest.
Rejin har sina mardrömmar där hon på olika vis förlorar Speja ur sikte, hon försvinner från Rejin. Det kan också gälla mardrömmar att Rejin är tillbaka till en tid och plats, en båt och en besättning som hon vet är skadlig för henne, att hon behöver lämna det uppdraget. Men Rejin känner skuld att bryta kontraktet så det ska drabba Speja. Det här är drömfeber för Rejin under många kommande år, det är oerhört svårt att släppa och gå vidare. Numera är Rejin på Stormsvalan och seglar med Nawader och Tella, Ante och ibland Joar. De är ett bra team. Under sömnens gång bearbetas något mycket djupt och smärtsamt i Rejins undermedvetna, och det skapar en så stark hetta att det stiger upp ånga till ytan i hennes medvetande som blir synlig på huden för Nawader som ser Rejin sova och drömma. Nawader förstår att Rejin har en arbetsskada som kan göra det farligt för henne, och att hon måste komma till en punkt där det blir fred med det förflutna. Kanske måste Rejin släppa ut all ilska och sorg innan hon verkligen kan förlåta. Förlåtelse är platsen där striden är över och kampen kan börja.
Drömpunk.
Queernature.
Chthulucene.
https://wiki.p2pfoundation.net/Chthulucene
Another important aspect of “partial and robust biological-cultural-political-technological recuperation and recomposition” in the Chthulucene
is the practice of mourning of irreversible losses, such as extinct species (Haraway, 2016b).
Indeed, in the wake of the so-called Sixth Great Extinction, we are hearing very little about the species that are going extinct throughout the world on an almost daily basis. Haraway joins van Dooren in his proposition that
“mourning is intrinsic to cultivating response-ability” (Haraway, 2016b). “Mourning is about dwelling with a loss and so coming to appreciate what it means, how the world has changed, and how we must ourselves change and renew our relationships if we are to move forward from here. In this context, genuine mourning should open us into an awareness of our dependence on and relationships with the countless others being driven over the edge of extinction... The reality, however, is that there is no avoiding the necessity of the difficult cultural work of reflection and mourning. This work is not opposed to practical action, rather it is the foundation of any sustainable and informed response”
(van Dooren & Rose, 2015; emphasis in original).
Comments
Post a Comment